Han finns kvar här

En dag till i misär. Vet att jag inte borde lyssna med det örat eller se me det ögat. Vet att jag inte har någon anledning att bry mej. Vet att det inte rör mej det minsta. Vet att jag inte får. Men fan så svårt det kan vara att låta bli. Vad gör honom ännumera nöjd idag? Vad har han för anledning till det? Vill inte att han ska vara nöjd, vill inte att han ska må bra. Vill inte önska honom lycka och välgång. Vill att han ska ha det förjäkligt. Vill att han ska må dåligt. Vill att allt ska gå fel för honom. Är jag ond då?

Var jag bara en hållplats på hans resa? Var jag bara ett substitut? Fanns det aldrig något där? Var jag bara en reserv? Har jag aldrig betytt nåt för honom? Mår han inte det minsta dåligt? Tänker han aldrig på mej längre? Var jag bara ett kort kapitel i hans bok? Kanske bara en sida?

Så länge som jag låter hans schampoo stå kvar i min dusch, så finns han kvar här. Så länge jag har hans pepparkakor kvar på bordet, så finns han kvar här. Så länge hans tandborste står vid min i badrumsskåpet, så finns han kvar här. Varför gör jag mej inte av med det? Jo, för han kommer finnas kvar här ändå...