Nykter helg - näe så gick det med det

Ytterligare en helg med tokerier har passerat. Jag är stolt över mej själv, FS hörde av sig vid tjugo i fem i lördagsnatt o ville komma förbi. Nejnej, inte den här gången. Jag vet inte, men det här kan vara första gången jag säger nej till honom och han inte lyckas övertala mej till ett ja. Det känns bra. Och det var väl satans tur att han inte kom förbi.

Igår vaknade jag nämligen vid sjutiden av att jag åkt på den där magsjukan. Mina kära vänner, om ni ska fortsätta vara småbarnsföräldrar länge till så kanske vi måste ha distanskontakt för jag klarar inte av att bli sjuk en gång till det här året. :p

För att återgå till lördagen då. Jag o Strumpan var som vanligt på Stammishaket och hade det ypperligt skoj. Damn vad alla känner alla men det finns en viss charm med det med. Åh Strumpan, ibland vet vi för mycket, mer än vi borde veta om alla.

Det har varit en ganska känslofylld helg o jag har insett hur mycket jag saknar Sötfrö P. Jag vill egentligen inte sakna honom. Att jag i fredags var övertygad om att han vill träffa mej igen finns inte längre kvar. Nu tror jag bara att han sa det bara för att. Tänkte i alla fall samla både tid o mod i veckan och slå honom en signal för att få höra hans röst igen.

Jag har rett upp en del frågetecken med Smiley också, jag har ju fått för mej att han inte förstått min sarkasm men han har övertygat mej om att han inte blir rädd för mej när jag är för "påig". Han förstår skillnad på allvar och mys-skoj. Idag har Smiley väldigt ont i tummarna, vet ni varför? Han har hållt tummarna så hårt för att allt skulle gå min väg idag ;). Myys! Jag undrar när jag får dela kupé med honom, det var ju därför vi skulle börja träffas o än har det inte hänt o nu har han barnen hela veckan. Jag tror jag behöver en arm, jag tror jag behöver höra andetag, jag tror jag vill känna närhet. Hur ska jag annars kunna somna om kvällarna?