Frizon....

Från början var min blogg min frizon. Den som ingen i "min verklighet" visste fanns.

Den fanns för sådana här tillfällen. När jag har något jag måste få ur mej, men ingen att säga det till. Nu uppfyller inte bloggen samma syfte längre. Så snälla jag ber er som finns i min verklighet. Ställ inga frågor om det jag tänkte skriva nu. Ta inte åt er, för jag kommer inte be om ursäkt. Jag måste bara få skriva om sådant jag inte kan prata om.

Utan vidare anledning så har jag gått ner i en svacka. Jag har säkert svaret inom mej, men jag orkar inte ta reda på det. Jag känner mej ledsen på världen men det känns som världen tycker att jag ska vara ledsen på mej själv.

Vi är alla av olika åsikter. Vi har alla olika sätt att leva. Måste jag då bli misstrodd för hur jag har valt att leva? Måste man då ta för givet att det jag känner inte är på riktigt?

Jag är en människa som styrs av känslor, en person som har god kontakt med min emetionella sida. Jag kan känna mej fysiskt attraherad av personer men ändå ha mitt hjärta på ett annat ställe. Jag vill tro att min kärlek för CC är lika stark som den jag hade för Ryssen. Det känns så, det vet jag, för jag kom ihåg hur det kändes med Ryssen.

Men, min och CC's relation är aningen komplicerad. Vi hade bara börjat dejta varandra när han for ner. Vi hade inte kommit längre än så. Vi hade vissa klausuler i vår relationer. Klausuler som gav oss rätten att vara med andra om vi skulle vilja. Men denna klausul innefattade också ett åtagande, ett åtagande som innebar att alltid vara uppriktiga mot varandra. Jag hånglar med män, när det känns rätt att göra det. När jag känner en fysisk attraktion. MEN! Där tar det slut. Känns det som mer än just fysisk attraktion så skulle jag aldrig ge mej hän.

Jag kan skilja på kärlek och sex. Jag vill inte höra att det är omöjligt. Jag vill inte höra att det inte går men framför allt vill jag inte höra att mina känslor för CC inte är på riktigt om jag kan göra något sådant.

Mina känslor för CC kan jag inte mäta med någonting annat. Mina känslor för CC är inte svagare bara för att jag hånglar med en snygging. Går jag däremot på en dejt med en gammal flamma så kan jag förstå om man blandar in mina känslor.

Fysisk attraktion kommer man alltid känna för andra. En del låter det vara bara så, andra tar det ett steg längre... Jag orkar inte bli misstrodd. Jag vill inte känna mej mindre värd. Mina känslor är mer äkta än ni anar. Jag börjar förstå att det här är mannen som jag kommer att börja älska, jag börjar förstå att det här är han som jag vill bli gammal med. Så jag förstår inte varför jag ens måste haka upp mej på samhällets normer, men det är väl för att det känns tungt att misstros.

Om ett par veckor lämnar jag nog Sverige igen för att få uppleva en helg med CC. Utveckla det vi har. Kombinationen av fysisk attraktion och blödande hjärtan...


Snälla verkligheten, inga frågor nu, jag vill inte försvara något som ter sig så självklart för...