Thank God he's gone!

Det har nu gått en stund och jag kan inte påstå att jag kunnat smälta särskilt mycket mer ändå.

Jag har flyttat ut från honom nu, inte för att han var hemma de senaste veckorna men jag bor inte längre med hans saker i alla fall. Jag hittade ett ultimat boende och en underbar room-mate.

Han flyttade in med "henne" i vår lägenhet igår. Han verkar vilja förneka att det funnits något mellan honom och mej tidigare. Det kanske är lika bra. Jag börjar själv känna mej osäker på om det verkligen fanns något där? Kan man göra såhär mot varandra om man verkligen är kär i varandra?

Just nu känns det tomt och ensamt men väldigt skönt. Jag har blivit av med den största tumören i mitt liv. Det känns som om jag kan anse mej själv som friskförklarad nu när jag slipper ta hand om någon som borde varit min pojkvän men mest betedde sig som min son.

Nu är det dags för mej att skapa rutiner i vardagen igen och efter det börjar jag jakten på att finna mej själv på nytt.

En gång ashole alltid ashole. En gång någons prinsessa, i framtiden någon värdigs prinsessa.

Jag blev nog aldrig riktigt klar...

Tolkningen av mej själv var felbedömd. Jag behöver nog fortfarande tolka och utvärdera mej själv. Men framförallt måste jag se över mina sidor en hel del.

Att blunda för något som varit sant så länge är för mig nu helt ofattbart. Hur kunde jag? Att inte förstå det man faktiskt ser? Jag trodde att jag var smart. Att känna sig sårad när ett svin lämnar en? Borde jag inte vara lättad och glad?

Ibland känner jag mig faktiskt lättad och glad men just ikväll känner jag mig arg och det känns som om inget jag säger når fram.

Jag lämnar min blogg om distans (som förövrigt mest legat på is) och börjar tolka mig själv igen.

Välkomna på nytt!