Thank God he's gone!

Det har nu gått en stund och jag kan inte påstå att jag kunnat smälta särskilt mycket mer ändå.

Jag har flyttat ut från honom nu, inte för att han var hemma de senaste veckorna men jag bor inte längre med hans saker i alla fall. Jag hittade ett ultimat boende och en underbar room-mate.

Han flyttade in med "henne" i vår lägenhet igår. Han verkar vilja förneka att det funnits något mellan honom och mej tidigare. Det kanske är lika bra. Jag börjar själv känna mej osäker på om det verkligen fanns något där? Kan man göra såhär mot varandra om man verkligen är kär i varandra?

Just nu känns det tomt och ensamt men väldigt skönt. Jag har blivit av med den största tumören i mitt liv. Det känns som om jag kan anse mej själv som friskförklarad nu när jag slipper ta hand om någon som borde varit min pojkvän men mest betedde sig som min son.

Nu är det dags för mej att skapa rutiner i vardagen igen och efter det börjar jag jakten på att finna mej själv på nytt.

En gång ashole alltid ashole. En gång någons prinsessa, i framtiden någon värdigs prinsessa.

Jag blev nog aldrig riktigt klar...

Tolkningen av mej själv var felbedömd. Jag behöver nog fortfarande tolka och utvärdera mej själv. Men framförallt måste jag se över mina sidor en hel del.

Att blunda för något som varit sant så länge är för mig nu helt ofattbart. Hur kunde jag? Att inte förstå det man faktiskt ser? Jag trodde att jag var smart. Att känna sig sårad när ett svin lämnar en? Borde jag inte vara lättad och glad?

Ibland känner jag mig faktiskt lättad och glad men just ikväll känner jag mig arg och det känns som om inget jag säger når fram.

Jag lämnar min blogg om distans (som förövrigt mest legat på is) och börjar tolka mig själv igen.

Välkomna på nytt!

Att tänka det förbjudna

Det är ju nu man ska vara som lyckligast. Det är nu man ska njuta av livet. Man ska njuta av värmen, av solen och av ledighet.

Jag kan inte njuta. Allt är fortfarande som ett svart hål. Alla varför som snurrar runt.

Jag har försökt ge mej själv svar på varför.
Jag har försökt finna svar.
Jag har försökt glömma det som hänt.
Jag har försökt stöta bort mina tankar.

Jag kommer på mej själv med att ge honom ursäkter på varför han gör som han gör, handlar som handlar och beter sig som han beter sig.

Jag ursäktar honom, jag finner anledningar, jag hittar förklaringar. Och ibland tror jag till och med att jag kan förstå honom. Kan jag förstå honom så kan jag också förlåta honom.. Det skulle vara det värsta som kan hända nu.

*aj*

Jag blev 10 år yngre igen

Jag pratade med ett X igår. Han skulle inte vara stolt över mej idag.

Vi pratade om vad han tyckte var snyggast och fulast med mej när vi var tillsammans för nästan 10 år sen. Han har alltid tyckt bäst om mitt ansikte. Han gjorde det då, han gör det nu. Det han tyckte minst om var min dåliga självkänslan. Att jag aldrig tyckte att jag dög, att jag alltid ansåg att jag var tjock och ful.

Vi pratade om att jag inte längre var sådan. Att jag funnit mitt egna värde, att jag uppskattar min egen kropp trots att jag väger hemskt mycket mer än när vi var tillsammans. Han tyckte det var så skönt att se att jag trodde på mej själv, att jag såg mej som så snygg som han ser mej. Han skulle inte gilla mej idag.

Idag är jag ful. Idag är jag fet. Idag är jag avskyvärd. Idag duger jag inte för någon. Idag är jag världens mest korkade och mest jobbiga brud som vandrat på jorden. Jag klarar inte något och jag är inte värd att älska.

Rockern och jag har messat hela helgen om hur mysigt det ska bli att träffas idag. Han skulle sova över här, vi skulle ha det massa mysigt och bara vara med varandra. Han bad mej till och med kika på tågtider till honom inatt.

Jag gick på niten igen. Han tokignorerade mej idag. Jag har messat honom, jag har ringt honom. Han svarar inte. Jag vill tro att det är han det är fel på. Att han är en konflikträdd jävel utan moral. Jag vill tro att det är hos honom problemet ligger inte hos mej. Varför gav jag honom en andra chans? Varför trodde jag på honom igen?

Idag vill jag inte leva med mej själv. Det känns inte som jag gjort mej förtjänt av livet. Jag är för korkad för att kunna fortsätta. Jag är blåst, godtrogen och lätt att driva med. Jag är inte värd livet idag.


Dagens: När man behöver det som mest så finns det som minst där

Den fysiska och den mentala resan

Packat, fixat o donat inför resan nu. Måste packa om. Vem behöver fem klänningar och sju linnen för en resa på en vecka? Vem behöver sex par skor och 2 kjolar och 4 par byxor av olika slag? Shit va jag är dålig på att packa..

Jag och Strumpan har kirrat högtalare och solskydd i alla fall. Jag har kastat in massa bra musik i telefonen och peppat mej mentalt. Efter helgens alla skavsår så behövs det en riktig fotvårdstimme ikväll.

Det är inte bara den här resan jag ska påbörja nu. Jag ska även påbörja resan med att finna mej själv igen.

Känner att jag tappat mej själv någonstans på vägen under våren.
Känner att jag blir mer påverkad av omvärlden än vad jag vill bli.
Känner att jag inte längre kan bekräfta mej själv på samma sätt längre.
Känner att jag behöver ta mer ansvar över mej själv och mina handlingar.



Dagens: Rockweekend är fixat, åker med bästaste killkompisens kompis och hans arbetskamrater. Biljetter blir efter skatteåterbäringen.. Wiiie!

Det kanske har vänt?

Oj vad jag inte kan gå vidare. Oj vad jag inte vill gå vidare. Inte utan Honom. Jag vill ha Honom, jag vill vara med Honom. Fasen, jag hade ju bestämt för ett par veckor sen att jag skulle gå vidare utan Honom, att jag skulle strunta i Honom. Hmm de blev visst inte så. Men om jag får drömma i ett par veckor om att det kanske blir vi så kanske jag kan släppa Honom sen.

Förresten känner jag att det börjar vända nu. Visst, det ser fortfarande ut som jag blir varslad o jag är fortfarande inte med i a-kassan så jag kommer förmodligen inte ha råd att bo kvar här. Projektet gick inte som planerat o jag vet inte hur jag ska angripa det nu.

Men ändå känner jag att jag mår bättre, jag känner att jag är värd något. Jag har fått tillbaka lite självkänsla och det kändes verkligen i fredags. Även lördagen präglades nog en del av min nyfunna självkänsla. Jag kanske kommer finna min gamla form redan innan sommaren, det vore underbart.

Träffade Matte igår. Han är go han och han gillar mej precis som jag är. Varför finns de inte fler sådana karlar? Han har i alla fall förstått mitt värde och han vet hur mycket Exet förlorade och att jag alltid har vart värd bättre än så. Det var trevligt att träffa honom igen, jag behövde nog det. Skoj!

Det där med självkänsla då..

Idag funderar jag på att bara lägga mej här hemma och läsa någon av alla mina självhjälpsböcker som jag samlat på mej under åren. Tidigare har jag ju bara köpt sådana för att jag älskar att höja mitt självförtroende ännumera. Nu däremot tror jag verkligen att jag skulle ha nytta av mitt självhjälpsbibliotek. Den där självkänslan har ju sprungit iväg och gömt mej nånstans och jag vet inte vart jag ska börja leta. Eller som jag skrev i tidigare inlägg, jag tror mej kunna veta när den försvann i alla fall.

När det gäller Sötfrö så känns det i alla fall bättre idag, nästan vackert, eller åtminstone fint. Svartsjukan spökar än (beror ju förmodligen på den där självkänslan) men han hör i alla fall av sig lite mer nu och det känns lättare då. Skulle ju gärna vilja se Honom här idag.

Jag skyller ju min svartsjuka mycket på avståndet, att det är mitt första distansförhållande o så men så slog det mej igår: Är det bara en bortförklaring? Skulle jag vara lika eländigt svartsjuk om vi bodde grannar? Är det bara så att jag kanske inte vill se mitt egna problem? Jag vet fasen inte hur det är.

Dagiskola och boken om jakten på bekräftelse ikväll då!

Att finna sin goda självkänsla igen

Jag tänkte köra min nyårskrönika nu men så har det hänt en del som jag måste berätta om istället så nyårskrönikan får komma lite senare. Förhoppningsvis idag i alla fall.

Vet ni då vad som har hänt?
Jag har kommit underfund med varför jag har svårt att känna tillit numera. Varför jag är svartsjuk utan anledning och varför jag inte tror på vad folk säger och gör. Det har ju med min självkänsla att göra! Jag vet att detta kanske var självklart för er andra att det hade med det att göra men för mej var det inte självklart.

Jag har ju ofta haft ett väldigt bra självförtroende, de vet alla som känner mej. Jag kan stå framför spegeln o konstatera att jag är riktigt läcker :p. Jag kan 1, 2 och 3 gånger säga att jag är så jävla bra. MEN! Min självkänsla är i botten. Jag har tappat bort den. Jag litar inte på mej själv och mitt omdöme längre. Jag känner mej som världens fulaste, hemskaste och vidrigaste person ibland. Jag känner att jag inte kan någonting och att jag inte lär mej någonting.

Såhär har det ju inte alltid varit. Till skillnad från mitt självförtroende som oftast är väldigt gott så måste jag nu börja arbeta med min självkänsla. Jag tror att jag tappade den för ungefär ett år sedan. Det var då allting började jue. Det var du min dåvarandes sambos vänner började avsky mej, det var då de tryckte ner mej mer än någon annan människa någonsin gjort, det var då mina så kallade vänner lämnade mej för deras egna brister. Det var även då jag fick känna på vad riktigt svek var.

Inte långt därefter öppnades mina ögon för en ny värld. En värld som för mej har varit helt främmande fram till dess. Det var världen av baktalande idioter, världen av människor värre än iglar. Människor som bara suger kraft av en och lever helt på andras bekostnad. Inte nog med detta, min dåvarande sambo ställde då inte upp för mej. Han tillät sina "vänner" att snacka skit om mej, inte bara tillät, han gjorde likadant själv. Hoppas han en dag lär sig att stå upp för sig själv. För dessa "vänner" kommer sätta en dolk i ryggen på honom.

En självkänsla som innan det här var god var inte efter det här lika bra längre. Jag har funnit mycket av mitt gamla jag. Ni som känner mej vet att jag numera är glad igen, jag är den där pigga själen som jag alltid varit förut och jag hittar på upptåg och utforskar ny mark igen men jag har inte riktigt hittat det där inre än. Jag har inte fått tillbaka min goda självkänsla. Dom bestal mej på den. Men målet för 2009 är att finna den igen!




Till något finare, roligare, mysigare o härligare!
HAN HAR EN TANDBORSTE I MITT BADRUMSSKÅP!
Ni vet alla vad det betyder för mej :D :D :D :D :D

Dagen när tilliten försvann och misstron föddes

Jag måste verkligen jobba på min tilltro, min tillit, till andra. Vad har gått fel? Jag har alltid haft för stor tillit till andra människor, alltid litat på vad folk säger utan att läsa tecken på att de kan göra nåt annat än vad de säger att det gör. Helt plötsligt har jag tappat allt förstånd o börjat misstro folk. Varför?

Det här är jättejobbigt för mej, det skär liksom i hjärtat att inte lita på folk. Det bryter ner mej inifrån. Jag blir osäker o bitter, jag blir ledsen o deppig. Vafan händer med mej? Min starka sida har helt plötsligt blivit min svagaste länk. Damn!

Ja ja, jag får ta honom för hans ord. Han sov väl hos en kompis. Hur ska ett distansförhållande funka om jag inte litar på hans ord? Det går liksom inte.

Jag har några val att göra. Jag vet va hjärtat vill, jag vet vad jag vill, men mitt hemska förnuft säger helt plötsligt något annat. Jag måste borsta bort ärren och lita på att hans ord är sanningen. Sluta lägga värderingar i allt. Han valde ju mej!

Piss---- o så bra me!

Började som en riktigt pissig dag men nu är jag ganska nöjd. Drömde att jag hade alldeles för djupa telefonsamtal till Norge. Varför skulle jag snacka självkänsla och självförtroende med någon där? Hmm.. var tvungen att tänka både en o två gånger när jag gick till jobbet för att inse att det inte hade hänt, det var bara en dröm.

Förmiddagen var hemsk, surig arbetskamrat, fick inte tag på nån av dom jag var tvungen att få tag på, missade info som jag borde ha fått men allt var som förbytt till eftermiddagen och hela dagen rullade sen på. Hjälpte folk mer än jag behövde. Löste problem utan att kontrollfråga (kanske för att jag inte hade lust att få hjälp från nån tjurig).

FS spökar dock fortfarande en hel del, måste lämna honom där han är. Kan inte gräva ned mej i det men det är fan svårt. Svårare än vad jag förväntat mej. När blev jag svag för honom? Just det - när jag inte längre kunde få honom. Att jag alltid ska vara sådan självplågare.

Sov middag idag för första gången på bra länge, skönt de var då :D

Tjolahopp!

Jag har antagit utmaningen

Kom in på en blogg nyss med en utmaning. Typ; ge Jante en smäll på käften, boosta ditt ego. Kort och gott 25 bra egenskaper om sig själv. Jag är inte den som tackar nej för en utmaning (och jag talar ju gärna gott om mej själv oxå). Så här kommer den:

1. Nyfiken
2. Kreativ
3. Duktig på att laga mat
4. Fantasifull
5. Ambitiös
6. Omtänksam
7. Kärleksfull
8. Empatisk
9. Är en jävel på att uttrycka mej
10. Är en riktig entreprenör
11. Kan se gott i alla människor
12. Har ett sifferminne som få kan slå
13. Får saker gjorda
14. Har lätt för att lära mig nya saker
15. Envis
16. Entusiastisk
17. Är förstående
18. Är en riktigt god vän
19. Kan hålla hemligheter
20. Är bra på att göra goda affärer
21. Kan erkänna mina misstag
22. Är bra på att organisera
23. Är punktlig
24. Har lätt för att behålla lugnet
25. Är helt enkelt fantastisk

Tack Veronica för utmaningen! Nu du nästa läsare är det du som ska utföra utmaningen. Lovar dej att denna utmaning gör dej bara gott - så se till att komma igång med listan genast. Lycka till!