Take it all or leave it all

Det var min tur att ställa lite krav. Tvinga honom att välja. Det var min tur att vara den drivande i utvecklingen av vår relation.

Förra veckan var smått kaotisk. Jag fick för mej att det inte fungerade mellan oss vilket slutade i ett eländigt sms till den stackars pojken. Inget fult sms på något vis, bara ett upplysande om att det här kanske inte var rätt för oss. Det här är det som är mest jobbigt med att vi är i olika länder. Vi kan inte slänga oss på luren eller ta första bästa tåg. Vi måste planera mer eller konversera digitalt.

Efter många turer och mycket snack om vad som funkade och vad som inte funkade så hade vi helt ombytta roller där han var den som ville backa ett steg och ta vår relation till en none-relation igen eftersom vi hade det så bra då. Jag var inte villig att backa dit där han får suga allt det bra ur mej och sen inte behöva ta nån form av ansvar eller ha några som helst åtaganden.

Så det blev jag som fick sätta lite press och krav på honom. Take it all, or leave it all! Han sa att han var alldeles för kär för att kunna helt lämna det vi har. Han gillade mej alldeles för mycket för att kunna lämna och inte veta om vi skulle ses igen. Så nu är vi formellt Han & Jag men med viss prövotid. Haha, jag tyckte det var en bra lösning att se hur vi kan handskas med det här tills han kommer hem på semester i mitten på juli. Prövotid it is.

Och nu har vi det alldeles perfekt tillsammans men som jag längtar efter honom. Varje natt är en plåga och jag vill bara känna hans armar omkring mej igen. Jag vill bara ligga i sängen med honom en hel dag och prata om allting som egentligen inte betyder någonting. Jag vill bara strosa omkring med honom hand i hand. Jag vill bara att han tittar på mej på det där viset som gör att jag blir övertygad om att det är mej han håller kär och ingen annan...

Men om typ 3 veckor så får jag göra allt det där... *lääääängtar*

Klokoklok.. Klok... Oklok...

Jag har inte fått rätsida på något. Allt är avigt och trasigt.. Vet inte hur jag ska förklara det hela... Ibland är det vi, ibland är det inte vi. Jag känner mej bortkastad och utnyttjad utan anledning. Vi pratar om allt just nu och det känns befriande.

Men nu ska det firas midsommar i Småland. Jag försöker förklara när jag är hemma igen.

Ha det bäst, Livet är en fest (eller inte, eller ibland)!

Det är rätt. Han är rätt.

Det är rätt...
..Annars skulle inte mitt hjärta skutta så när jag tror att det är han som sitter där på tunnelbanan, eller står där i kön på ICA-butiken. Jag ser honom överallt, eller jag ser i alla fall delar av honom i alla jag träffar nästan.

Det är rätt...
..Annars skulle jag inte stanna kvar hos någon som lämnade mej för att flytta flera hundra mil. Han är den som bor längst ifrån mej av alla jag känner och ändå känns det många gånger som om han är närmast.

Det är rätt...
..Annars skulle jag inte känna hans armar omkring mej varje gång jag ska sova. Jag kan till och med känna hans andedräkt i min nacke, höra hans andetag. Har jag riktigt mycket fantasi så kan jag känna hans fingrar fläta sig om mina.

Jag har aldrig mått så bra förut. Jag har aldrig mått så dåligt förut. Det finns ingen som skänkt mej så mycket glädje som han har. Det finns ingen som skänkt mej så mycket tårar som han har.

Jag undrar när han kommer hem för gott. Jag undrar om han kommer hem för gott *hoppas*

Det går inte ihop...

Nu har det kommit en dag då jag bara kan fokusera på tveksamheterna och inte glädjas och det bra. Vafan finns det för vits med det liksom? Är det inte mycket bättre att bara ta tillvara på allt som är fint? Kan jag inte bara förtränga det jag inte gillar?

Vi hade fantastiska dagar därnere. Allt gick så lätt och vi alla tre hade så kul tillsammans och CC och jag hade det så mysigt ihop. Ändå hör jag bara vissa saker eka i mitt nu så tomma huvud. Jag ältar, begrundar och vänder på saker jag inte borde. Varför kan jag inte bara släppa det och njuta av att jag äntligen fått honom som jag helst av allt ville ha?

Varför måste jag reta mej på att han inte offentligt vill visa att vi tillhör varandra (jävla facebook)? Varför stör det mej att han aldrig nämner mej där eller berättar där hur kul det skulle bli att jag kom ner när han kan göra så för sin syster? Vafan, jag har ju fått träffa hans mamma, det måste väl betyda nåt. Hela hans familj vet att jag finns, det innebär väl något? Varför vill jag då så gärna att han ska visa hela världen att jag finns? Har det här med nån inre osäkerhet att göra? Jag orkar inte brottas med hjärnspöken nu.

Jag var ju lycklig innan, borde jag inte vara överlycklig nu då? Varför känner jag mej bara osynlig då?

Det är något speciellt med den 4:e

Den 4:e november för många år sedan träffade jag Ryssen, den 4:e december bestämde vi oss för att det skulle vara vi, bara vi.

Den 4:e augusti för några år sedan blev jag och Exet ett par. Och den 4:e juli året efter flyttade han ut (samma dag som han låg med Mrs Drama).

Den 4:e december för 1,5 år sedan var min systerson planerad att komma till världen men bestämde sig för att komma ut redan i augusti istället.

Den 4:e juni 2010 blev jag och CC ett par... *happy*

Mer är såhär orkar jag tyvärr inte uppdatera er eftersom jag inte fått i mej föda eller vätska på 1,5 dygn. Jäkla magsjuka. Men resan var fantastisk...

Om 24 timmar kramas vi...

Jag skulle kunna kalla mej bostadslös eftersom jag sen i söndags helt saknar adress. Min lägenhet är uthyrd men än har jag inget kontrakt på lägenheten i Stockholm som jag bor i. Jag är liksom lite lägenhetsvakt tills det att kontraktet är godkänt och så. Tur att jag inte är hemlös, jag saknar typ bara adressetiketten =)....

Imorgon bär det av till Malta igen och det känns äkta mys. Strumpan och jag ska ha fantastiskt skoj samtidigt som jag ska ha äkta Mys med CC. Två av mina favoriter på samma ställe. Det kan inte bli annat än succé.

Förövrigt älskar jag huvudstaden eftersom den har så mycket att bjuda på. Har en massa evenemang inplanerade hela sommaren och det är så skönt att man här kan göra saker själv utan att det verkar konstigt på något vis. Jag bor ju på världens bästa ställe också, Östermalm, 3 minuters promenad till Stureplan (men det typ skrämmer mej).

Jag ser så mycket fram emot när CC kommer hem så att jag kan visa honom allt det fantastiska jag upplever här...

Lev väl medan jag tar time out från livet och bjuder in sol, drinkar, bus och mys i några dagar ;-)