Det går inte ihop...

Nu har det kommit en dag då jag bara kan fokusera på tveksamheterna och inte glädjas och det bra. Vafan finns det för vits med det liksom? Är det inte mycket bättre att bara ta tillvara på allt som är fint? Kan jag inte bara förtränga det jag inte gillar?

Vi hade fantastiska dagar därnere. Allt gick så lätt och vi alla tre hade så kul tillsammans och CC och jag hade det så mysigt ihop. Ändå hör jag bara vissa saker eka i mitt nu så tomma huvud. Jag ältar, begrundar och vänder på saker jag inte borde. Varför kan jag inte bara släppa det och njuta av att jag äntligen fått honom som jag helst av allt ville ha?

Varför måste jag reta mej på att han inte offentligt vill visa att vi tillhör varandra (jävla facebook)? Varför stör det mej att han aldrig nämner mej där eller berättar där hur kul det skulle bli att jag kom ner när han kan göra så för sin syster? Vafan, jag har ju fått träffa hans mamma, det måste väl betyda nåt. Hela hans familj vet att jag finns, det innebär väl något? Varför vill jag då så gärna att han ska visa hela världen att jag finns? Har det här med nån inre osäkerhet att göra? Jag orkar inte brottas med hjärnspöken nu.

Jag var ju lycklig innan, borde jag inte vara överlycklig nu då? Varför känner jag mej bara osynlig då?