London here we come

Jag och syrran sticker till London idag. Vi ska leva lite utanför det verkliga livet. Pausa verkligheten. Jag ska gömma mitt dåliga samvete hemma. Jag ska fylla på med nya erfarenheter väl på plats. Vi ska ha en systersemester. Dom brukar bli fantastiska. Så ska den här också bli. Har det aldrig så bra borta som jag har det när jag är med henne i London.

Jag släpper livet, lämnar känslor och tårar. Tar tag i allt på torsdag när jag kommer hem igen. Nu ska vi bara njuta av vimlet i London. Vi kommer hem fulla av nya intryck. London fyller oss alltid med liv, lust och glädje. Precis vad jag behöver.

Auf Wiedersehn!

Jag vill inte ta skulden för det

Allt blev mitt fel. Faen, går det någonsin att dumpa någon på rätt sätt? Han är ledsen, han är sårad, han är besviken och på något vis är han säkert arg också.

Jag vet att jag inte kan ta på mej skulden för att han mår dåligt. Jag hade inte kunnat gjort det annorlunda. Ju längre tiden går ju mer vet jag att jag gjorde rätt men ändå mår jag dåligt för att jag lämnade honom. Vafaen, jag kunde inte göra på något annat vis.

Han pratar med mina vänner om hur dåligt han mår. Pratar med dom om hur han kommer gå in i väggen för det här och hamna i en djup depression. Det är ju inte mitt fel, och det är inget jag vill veta. Det här säger mej bara att han inte ens gjorde försöket att lära känna mej. Om han hade varit intresserad av att försöka förstå mej så skulle han veta att sådant här bara gör mej arg. Jag känner ingen medkänsla.

Jag vet. Jag ska strunta i det. Men jag vill inte att männ'skor tror att jag gjorde något fel. Jag gjorde det på ett bra sätt och jag gjorde det jag tyckte var rätt.

*glömma, lämna här*

Over & Out

Så var det över för den här gången. Det är bland det svåraste jag har gjort. Att lämna någon som är en sådan fantastisk människa är inte lätt.

Det känns ändå rätt. Jag var inte kär. Det skulle inte bli bra i längden. Om jag skulle stanna kvar hos honom så skulle jag förmodligen bli den där elaka bitchen som jag inte vill vara. Jag vill inte såra någon. Han är sårad nu men han skulle bli ännumera sårad om jag stannade.

Det känns rätt. Hoppas han förstår...

Att kastas mellan känslorna

Igår kom en riktig söndag över mej. Ångest utan anledning. Orolig helt obefogat. Förvirrad och odriftig. Kände mej likgiltig till det mesta. Inget spelade någon roll. Idag sitter mycket av känslan kvar. Det här kan inte vara rätt.

Så mycket som jag velar. Så mycket som jag kastas mellan känslan av att vilja vara med honom och känslan av att bara vilja ha mej själv, måste vara ett tecken på att det kanske inte är riktigt rätt ändå. Jag är fortfarande inte helt säker. Det är ju inte fel. Det är bara inte helt rätt. Jag försökte smyga mej på ämnet när vi pratade igår utan att lyckas allt. Han vill nog inte höra det.

Han är för snäll. Han är för omtänksam. Hur ska jag någonsin kunna göra det här utan att såra honom? Hur ska jag kunna prata med honom utan att rasera vårt sociala liv? Det krävs en reaktion. Det vet jag. Ska jag inventera mina känslor ytterligare en gång eller ska jag bara kasta mej in i det, få det överstökat, och se vad som händer? Har jag kanske förstorat det hela? Han kanske inte alls tar det så hårt.

Usch vad jag hatar den här känslan. Kan han bara inte vara sjukt ointresserad av mej o lämna mej så jag slipper?

Några tankar efter ett par tysta veckor..

Jag vet inte vad jag ska skriva eller vart jag ska börja så jag börjar från precis nu och skriver svammel som kommer upp =).

Tror kanske jag gått och blivit lite betuttad i en mas. Detta skrämmer mej något otrligt för jag vet inte om jag kan se oss tillsammans om tio år. Kan det verkligen vara rätt om jag inte ser oss med varandra i framtiden?

Folk säger ta det dag för dag. Men varför? Det är jättehärligt att ha någon vid min sida, att somna bredvid någon, att vakna bredvid någon. Men under min bittra sommar har jag på något vis ställt in mej på att leva ett liv själv. Eller inte själv rakt igenom men med bara kortare romanser. Det kanske är därför jag inte kan se en framtid mellan mej och Masen. Just för min inställning...

Jag vet, jag är förvirrad. Ibland känner jag mej lite trängd i vår relation också. Jag vill göra så mycket. Vill uppleva så mycket och våra mål och visioner vandrar inte på samma stig.

Kanske vore det lättast att bara sticka. Lämna allt. För jag vill inte bli den svensson som bara nöjde mej....

Jag vet inte...

Det kanske inte är riktigt rätt. Det kanske är därför jag har svårt att skriva...

Jag återkommer när jag fått rätsida på allt! Hoppas ni bloggarvänner har tålamod och att ni mår riktigt bra nu!