Att kastas mellan känslorna

Igår kom en riktig söndag över mej. Ångest utan anledning. Orolig helt obefogat. Förvirrad och odriftig. Kände mej likgiltig till det mesta. Inget spelade någon roll. Idag sitter mycket av känslan kvar. Det här kan inte vara rätt.

Så mycket som jag velar. Så mycket som jag kastas mellan känslan av att vilja vara med honom och känslan av att bara vilja ha mej själv, måste vara ett tecken på att det kanske inte är riktigt rätt ändå. Jag är fortfarande inte helt säker. Det är ju inte fel. Det är bara inte helt rätt. Jag försökte smyga mej på ämnet när vi pratade igår utan att lyckas allt. Han vill nog inte höra det.

Han är för snäll. Han är för omtänksam. Hur ska jag någonsin kunna göra det här utan att såra honom? Hur ska jag kunna prata med honom utan att rasera vårt sociala liv? Det krävs en reaktion. Det vet jag. Ska jag inventera mina känslor ytterligare en gång eller ska jag bara kasta mej in i det, få det överstökat, och se vad som händer? Har jag kanske förstorat det hela? Han kanske inte alls tar det så hårt.

Usch vad jag hatar den här känslan. Kan han bara inte vara sjukt ointresserad av mej o lämna mej så jag slipper?