För tom för att sätta rubrik

Det är dagar som dessa som jag förstår att ens sjättesinne är starkare än man tror. Det har nu gått sex dagar sen senast jag hörde något av honom. Det var han som försökte övertyga mej om att vi skulle fortsätta hålla kontakten. Det var han som försökte lugna mej med förhoppningen om att digital kommunikation också skulle fungera. Jag skulle lyssnat till min inre röst. Varför kastar jag pärlor åt svin?

Det befarade har hänt

Det är dagar som dom här som jag förstår att det aldrig kommer att hålla. Dagar då jag känner svartsjukan skölja över mej. Det är nätterna då jag vet att han är ute och festar flera hundra mil bort som är sömnlösa. Det är de nätterna då jag förstår att de vi hade inte längre finns.

Han kan vara helt oskyldig. Det vet jag också. Men försök intala min dåliga sida det. Jag är obekant med svartsjukan för det är inget vanligt fenomen hos mej och jag står inte ut med hur jag blir då.

Klockan är fyra och han har fortfarande inte knäppt på telefonen. Dagen är fredag och jag vet att det här innebär röj imorgon. Allt kändes ju så bra. Det kändes som vi hade allt under kontroll. Ända tills vi talades vid på msn i onsdags kväll. Jag vet inte vad som hände då, men något gjorde att jag ändrade inställning till det hela.

Imorgon är allt säkert lyckliga gatan igen, men låt mej vara bitter just nu. Förresten, 9 grader och solsken gör mej glad i alla fall =)

Now he's gone

Jag har varit tvungen att återhämta mej. Finna mej i situationen. Hitta en ny verklighet att anpassa mej till.

Sådär, nu är det gjort! ;-)

Han flyttade i söndags. Nu bor han flera hundra mil ifrån mej och ändå känns det som att han är så nära ibland. Visst att bristen på kommunikation gör att han saknas mej. Men jag får mina dagliga mail och jag sms:ar honom varje morgon.

Under första halvåret kommer han inte att komma hem en enda gång. Han blir kvar i minst två år ser det ut som. Jag kommer att pendla från lycklig till tokdeppig. Vi får se hur allting går, om allting går.

Annars får man väl börja hålla en tumme för att ingenting går för honom därnere ;-). Än så länge önskar jag honom väl i alla fall.. Eller just nu i alla fall ;-)

Det kanske går det här. Eller så går det kanske inte. Men då kanske det finns nån annan för mej =)!


PUSS!

Det är dags på riktigt nu

Kampen har börjat. Jag har satt igång det nu. Jag försöker ta avstånd, låta allt suddas ut. Det gör så jäkla ont men det är något jag måste göra.

Att inte säga godnatt till honom innan jag bäddar ner mej eller säga godmorgon när klockan ringer svider mer än jag trodde. Att inte uppdatera honom om vad som händer dagligen är så satans svårt. Jag försöker hålla mina fingrar i styr för att inte messa honom det där godnatt:et just nu. Jag låtsas att jag skriver det. Låtsas att jag skriver en massa till honom.

Han tycker säkert jag beter mej konstigt eftersom han inte vet varför jag tar avstånd. Men det är nog bäst såhär. Det gör så jäkla ont och jag vill inte det men jag kommer inte klara av att säga adjö dagen då han försvinner så det är bättre att låta honom försvinna nu.

Bäst vore kanske om han blir lite sur på mej så att jag kan bli arg på honom. Gråtkalas är alltid värre än bittra farväl.

Han är så bra på något vis men idag har jag jobbat hela dagen med att se det hemska hos honom.. Varför gör man såhär?

Det här är början på slutet

Egentligen vore det kanske bäst att bara fade:a nu, bara låta allt sakta suddas ut tills där inte finns något kvar. Vad har vi att leva för? Vad har vi att hoppas på? Han har i stort sett jobbet i sina händer och jag går bara och väntar på att få höra den skrämmande nyheten. Den kommer att glädje mej, men den kommer även ge mej ett tungt hjärta som jag inte orkar bära.

Jag är aningen förtvivlad för jag vill så gärna önska honom lycka och framgång, men hans lycka betyder min olycka och hans glädje betyder min sorg. Det kan inte betyda att vi är menade för varandra.

Jag struntar fullständigt i vad han sa förra helgen att om där finns en glöd och om den glöden finns kvar när vi träffas igen så finns det något att satsa på. Jag vet inte om jag orkar det. Jag vet att jag vill det, men mitt krossade hjärta kommer att förbjuda mej.

Jag gråter när jag är ensam hemma. Jag gråter hela tiden inombords. Jag gråter när jag vaknar om nätterna och jag bär på en tyngd som jag gör mej olycklig. Jag försöker samma gamla vanliga jag. Jag försöker vara den charmiga tösen, den lätta flickan, den glada tjejen, men jag tror det lyser igenom att det är inte så jag känner mej just nu.

Jag är hjärtekrossad och väntar bara på att allt ska försvinna. Att bära hoppet om att det kanske kan vara vi ändå gör mej mer illa än att förstå att det aldrig kommer att bli vi. Jag vill inte hoppas på något som förmodligen aldrig kommer att slå in.

Jag trodde det bara fanns en livs kärlek. Han visade mej att det fanns minst två...