söndag 7 mars 2010

Det är dags på riktigt nu

Kampen har börjat. Jag har satt igång det nu. Jag försöker ta avstånd, låta allt suddas ut. Det gör så jäkla ont men det är något jag måste göra.

Att inte säga godnatt till honom innan jag bäddar ner mej eller säga godmorgon när klockan ringer svider mer än jag trodde. Att inte uppdatera honom om vad som händer dagligen är så satans svårt. Jag försöker hålla mina fingrar i styr för att inte messa honom det där godnatt:et just nu. Jag låtsas att jag skriver det. Låtsas att jag skriver en massa till honom.

Han tycker säkert jag beter mej konstigt eftersom han inte vet varför jag tar avstånd. Men det är nog bäst såhär. Det gör så jäkla ont och jag vill inte det men jag kommer inte klara av att säga adjö dagen då han försvinner så det är bättre att låta honom försvinna nu.

Bäst vore kanske om han blir lite sur på mej så att jag kan bli arg på honom. Gråtkalas är alltid värre än bittra farväl.

Han är så bra på något vis men idag har jag jobbat hela dagen med att se det hemska hos honom.. Varför gör man såhär?

2 kommentarer:

  1. önskar att du orkade säga vad du känner och tänker till honom istället.
    Tror faktiskt att han skulle förstå att det inte är någon rolig situation det här, han känner nog likadant.

    Att avstå från någon du har är så mycket jobbigare än att ta avstånd från någon som aldrig var din.

    Kramar.

    SvaraRadera
  2. Oskrivnablad: Jag har faktiskt pratat med honom nu om hur jag känner =). Det kändes riktigt skönt att få lätta sitt hjärta men det förändrar ju tyvärr inte situationen, han åker ändå. Men vad betyder det egentligen? Vi kanske kan fortsätta träffas ändå =). Stor kram!

    SvaraRadera