Det här är början på slutet

Egentligen vore det kanske bäst att bara fade:a nu, bara låta allt sakta suddas ut tills där inte finns något kvar. Vad har vi att leva för? Vad har vi att hoppas på? Han har i stort sett jobbet i sina händer och jag går bara och väntar på att få höra den skrämmande nyheten. Den kommer att glädje mej, men den kommer även ge mej ett tungt hjärta som jag inte orkar bära.

Jag är aningen förtvivlad för jag vill så gärna önska honom lycka och framgång, men hans lycka betyder min olycka och hans glädje betyder min sorg. Det kan inte betyda att vi är menade för varandra.

Jag struntar fullständigt i vad han sa förra helgen att om där finns en glöd och om den glöden finns kvar när vi träffas igen så finns det något att satsa på. Jag vet inte om jag orkar det. Jag vet att jag vill det, men mitt krossade hjärta kommer att förbjuda mej.

Jag gråter när jag är ensam hemma. Jag gråter hela tiden inombords. Jag gråter när jag vaknar om nätterna och jag bär på en tyngd som jag gör mej olycklig. Jag försöker samma gamla vanliga jag. Jag försöker vara den charmiga tösen, den lätta flickan, den glada tjejen, men jag tror det lyser igenom att det är inte så jag känner mej just nu.

Jag är hjärtekrossad och väntar bara på att allt ska försvinna. Att bära hoppet om att det kanske kan vara vi ändå gör mej mer illa än att förstå att det aldrig kommer att bli vi. Jag vill inte hoppas på något som förmodligen aldrig kommer att slå in.

Jag trodde det bara fanns en livs kärlek. Han visade mej att det fanns minst två...