Att de alltid blir såhär. Lycka är tydligen ingenting bestående i mitt liv. Lycka är uppenbarligen ingenting som är här för att stanna, lycka är tydligen ingenting jag förtjänar.

Det kanske är bäst att sätta punkt redan nu, men jag vill inte. Jag tror ju på det här, varför kan jag inte bara ta de en dag i taget då? Jag vill ju det här, varför kan jag inte bara slappna av då?

Jag antar att jag gett järnet för många gånger o de har alltid slutat med att väggen man springer in i är för hård...