Min drömmar försvann, min framtid suddades ut. Än en gång blev jag kvar ensamen, än en gång blev jag lämnad för att gå på livets stig själv. Djupet jag såg var inget djup, det var bara så grumligt att jag inte såg botten. Hur kan man känna så olika för varandra? Jag kände lågorna som slog mot mej, Han kände inte ens gnistan. För mej var det kärlek, för Honom fanns det inte där.
Jag mår illa, det känns tungt att andas, jag svimmar snart. Det som känns som en lättnad för Honom, känns som livets undergång för mej. Jag vet att jag kommer att resa mej, jag vet att jag kommer gå vidare, men nu känns det tungt, nu känns det omöjligt. Jag kommer inte att få se Honom igen, jag kommer inte att få skeda med Honom, det finns ingen som kommer väcka mej om mornarna och det finns ingen som säger godnatt om kvällarna.
Om jag bara fick träffa Honom igen, skulle jag då kunna få Honom att ändra sig? Skulle jag då kunna få Honom att sakna mej? Det känns konstigt att veta att vår tid är förbi och jag kommer inte kunna göra Honom påmind av mej.
Låt mej somna in, låt mej försvinna, i alla fall för en stund.
Fade away!
Inlägg
Jag hatar honom
3 år sedan
Åh lilla söta hjärta! Vet hur den där känslan gör med en. Än en gång känns det som en svart tjock gardin dras ner i livet. Det gör ont. Så himla ont.
SvaraRaderaMen jag vet också att efter ett tag av ont så reser vi oss, ler igen och går vidare. Ibland tar det lång tid och ibland tar det längre tid. Vi finns här under tiden.
Kram
Åh, tack vännen det värmer att veta att det finns människor som vet hur det känns, som vet hur det är. Vi har alla varit där o vi kommer nog alla kom dit igen.
SvaraRaderaNu känns det tungt, ensamt och hemskt men det känns fint att ni finns där. Ni som kan lyssna, ni som kan förstå.
Kramar på dej!