En svajande dag

Har varit hos bästaste ever nu. Har varit jättetrevligt. Ätit gott, pratat kärlek och livet. Diskuterat då och nu. Han lyssnar jag pratar, han pratar jag lyssnar. Vi har haft en bra kväll, jag har fått höra det jag behöver höra, fått säga det jag behöver få ur mig. Han har lyssnat, han har iakttagit, analyserat (men inte för mycket), ställt rätt frågor och gett mej klarhet. Damn vad jag saknat honom. Tror vi måste träffas oftare, det tror han också.

Jobbet idag då. Så jävla bra, så sjukt hemskt. Med andra ord: Möte idag, mycket gnäll, mycket spy galla, mycket utåtagerande. Men gud så skönt det kändes efteråt. Jag som har ganska låg profil på jobbet fick äntligen komma till tals, berätta om mina vardagliga problem och vad som skulle underlätta för mej. Det kommer säkert ta tid att få alla mina önskemål igenom men det har börjats processa. Kände mej helt slut i huvet när jag gick därifrån, men jag tror det blir bra, har ett hopp om att det här kommer lösa sig, det kommer att fungera.

Sötfrö har jag inte hört av sen sju imorse. Vad händer? Varför? Känner oro anar oråd. Inte bra, men ändå överblickbart. Det löser sig nog, det blir nog fint, det är säkert ingenting.

Näe, snart sängdags, har ju skaffat mej nya vanor, tidiga kvällar o tidiga mornar. Det är nog en bra deal för mej. Hoppas de håller i sig en vecka i alla fall :)

Ciao!