Man får gråta ändå

Jag har kommit på en sak. Ni vet sådant där man alltid kommer på när man är uppe lite försent om kvällarna, saker man funderar över när man är sjuk (ni vet att jag är magsjuk nu va?)

Jag har kommit på att trots att jag gillade/gillar Sötfrö P så mycket som jag gör. Ni vet när det kryper i kroppen av att tänka på honom. Jag älskar fortfarande att tänka på längtan jag kunde se i hans ögon. Jag saknar hur han omedvetet nöp mej i sidan när han somnade tätt intill mej, jag saknar glädjen i hans röst, jag saknar hans sätt att prata om vår framtid. Det är fortfarande så att jag gråter varje gång jag ser de där pepparkakorna vi bakade. Trots detta har jag kommit på att det är dödsdömt. Det kommer aldrig kunna bli vi. Jag kan inte gå tillbaks till gamla pojkvänner. Jag förstår inte varför det ska hålla gång 2 om det inte höll första gången. En annan sak som gör det omöjligt är för att jag alltid skulle oroa mej för att han kommer tappa intresset för mej igen.

Jag vill ha Honom men jag kan aldrig mera få Honom! Insikten gör mej gott, den får mej att vilja gå vidare, den får mej att inse slutet, den får mej att fortsätta med projektet.