När ett nej borde räcka

Jag har haft besök inatt, inte bara av en utan av två. Inte så spännande som det låter mest en plåga. Först ringde brorsan inatt och undra om han kunde slagga i mitt vardagsrum för att han inte orkade gå hem. O visst, god syster som man är lät jag honom göra det.

Minuterna efter kom FS, hmm. Blandade känslor angående det men jag släppte in honom i alla fall på villkoret att han bara fick sova här. Min bror sov ju liksom i soffan. Jaja, han skulle bara sova. ELLER HUR? Vem lurar jag när jag tror att det är så. Det hela började ganska bra i alla fall och jag fick den där närheten jag har saknat, den där armen att sova på, den där famnen att vila tryggt i. När allt var som bäst och jag kände att såhär kan vi ha det, såhär kan vi sova, myysigt så förstör han det hela. Han tar liksom inte ett nej, han liksom nästan tvingar sig på en så efter mycket armmuskler och bentrix lyckades jag i alla fall manövrera honom. Vilken satans idiot han är alltså. Vad har jag sett hos honom? Aldrig igen!

Imorse när jag vaknade önskade jag att han hade gått, precis som han brukade göra förut, bara försvinna om natten. Men givetvis låg han kvar där och ville gosa. Hmm jag som inte var det minsta upplagd för det låtsades sova in i det sista. Det var ingen idé, han bryr sig ju liksom inte. Men jag tror han hängde me på noterna sen när jag visade mej sådär ointresserad som jag annars bara kan vara när man snackar babyspyor eller vikter på grävmaskiner, så ointresserad såg jag ut.

Jag tror jag bet mej så hårt i läppen så att jag nästan började blöda för att inte ge honom den där pungsparken han förtjänade. Jag vill inte! Jag har fått nog! Nej!

Han har gått nu i alla fall o jag hoppas han inte kommer tillbaka igen...