Tom - helt tom!

Min känsla av tomhet består. Känner att allt är meningslöst. Känner inte för att anstränga mej längre. Känner inte för någonting.

Jag är likgiltig. Jag är tom.

Känner inte för att hata.
Känner inte för att älska.
Känner inte för några starka känslor överhuvudtaget. Inte sköna starka känslor. Inte obehagliga starka känslor.

Jag bara är.
Det är bara svart.
Det är bara tomt.

Jag är känslolös. Jag som alltid brukar vara en känslostorm. Jag som alltid tycker till, känner till.

Nu vill jag bara vara en i mängden. Varken bättre, varken sämre.
Bara vara någon som inte finns till.
Som ingen känner igen.
Som inte tar ställning.
Som inte syns.

Jag vill vara neutral. Jag vill vara lagom. Jag vill vara Svensson. Min största mardröm är det jag önskar mest just nu, bara vara vanlig. Bara finnas, inte föra något väsen av mig. Fan, jag vill bara att livet ska duga. Jag har blivit min värsta fiende.

Jag är till och med för tom för att hata känslan av vem jag tillåtit mej själv att bli…

*Att ibland uttrycka sin tacksamhet kan räcka långt*