Att förklara något obeskrivbart (Rockweekend 2009)

Jag vet inte vart jag ska börja berätta om denna fantastiska upplevelse. Vet inte vad jag ska berätta om det fantastiska människorna där, eller om de fantastiska spelningarna.

Vi kan börja med att dra tillbaka namnet Bikern. Han är för sjuukt tofflig för att bli kallad Bikern. Något av en mes upptäckte jag efter ett dygn med honom. Visst han är ju snäll och så, men jäkligt odriftig och riktigt snål på ett hemskt oattraktivt sätt.

Annars då? Det fanns Rockers, många Rockers, bra Rockers, härliga Rockers. Jag älskar folket. Jag älskar festivallivet. Jag älskar världen när den gör mej gott.

Glamrockarna fyllde mina dygn med skratt.

Likaså Norrlänningarna.

Och Grannarna.

Vi hade något gemensamt.

Vi hade något att tala om.

Vi var där av samma anledningar.

Vi var aldrig ensamma.

Att få stå och hångla med en Glamrockare medan Chickenfoot körde några hits gjorde livet skoj. Att höra att mitt sällskap vad det ända som behövdes då värmde för stunden. Att få spendera natten i ett tält som inte var inbäddat i lera gjorde gott för själen även fast jag kan tycka att man kanske kan göra lite mer effort för att komma ur tältet när man mår illa. I mina framtida tält ska det då inte råda några spyluckor. Men de var fina människor och vi hade saker att diskutera, hade saker att prata om. Ändå törs jag inte adda den hånglande glamrockaren på FB. Får se om det blir av senare.

Bästaste vän som jag var upp med är sjukt nöjd med min insats. Han hade inte förväntat sig mej så uthållig. Jag tror inte han trodde jag skulle klara en lerig festival så pass bra som jag gjorde. Jag är gjord för det här livet och jag ser fram mot nästa festival. Jag klarar det. Jag gillar det. Jag älskar det.

Det var många som förgyllde min vistelse och jag vet att jag kommer att träffa många av dem igen. Jag är så glad att det blev av. Så glad att jag kom iväg.

Närmare än såhär går det inte att förklara den här fantastiska upplevelsen. Den är obeskrivlig. Man måste vara på plats för att förstå.

Trots att jag aldrig lägger ut bilder så kan jag inte motstå att lägga ut en bild på vårt tält. Kalla det äckligt, kalla det svinigt, kalla det hemskt. Man var tvungen att vara där för att förstå att det faktiskt gick att leva såhär.