He makes me smile for no reason

Ibland mår man sådär jäkla underbart.
Ibland är allting sådär jäkla lätt.
Ibland älskar man de små sakerna här i livet.

Jag uppskattar verkligen den tid jag får tillbringa med honom men varje gång han lämnar mej så blir jag så ensam. Det kanske är lättare att bara leva själv, aldrig vänja sig vid att ha någon här. Då blir man aldrig lika ensam när någon gått.

Jag föll. Och jag erkänner, jag börjar bannemej bli kär i karln. Han har så många sidor jag älskar.

Han får mej att skratta åt ingenting.
Han får mej att le mest hela tiden.
Han får mej att känna mej speciell.
Han får mej att uppskatta det lilla.

Inatt spelade vi TP till klockan var över sex imorse. Underklädes-TP. Det kanske var därför jag vann. Han gav upp trots att vi låg lika ;-). Intelligens är fan charmigt och hans muffins finns allt i korgen. Jag tänder på det. Jag tänder på honom. Jag blir varm av bara tanken på honom.

Vi har haft de långa samtalen inatt och idag om hur mycket vi gillar varandra och uppskattar varandra ändå kan vi inte stämpla oss mer än som dejtande. Vi pratade även mer om nyår. Han vill att han och jag firar tillsammans. Bara vi blir det nog. Han ska laga mat och köpa vin. Jag ska sällskapa och skratta.

Om jag känner oss rätt så kommer vi att missa tolvslaget. Samtidigt som jag är så rädd så är jag så glad. Jag vet vad jag vill men jag vet inte om jag törs.

Idag är en dag när jag ligger och ler utan anledning och känner för att skrika ut till hela världen och berätta hur jäkla glad han får mej!