Det där svamlet

Livet börjar te sig normalt igen. Jag är tillbaka på samma ställe som jag var innan Masen men med vissa förändringar och med lite mer erfarenheter.

Jag har lärt mig att man kan må jäkligt dåligt trots att man är den som lämnar någon. Det är ibland lättare att bli dumpad. Då får man vara offret.

Den här gången har jag varit tvungen att vara stark trots att jag tyckt att allt vänt sig emot mej mellan varven. Jag måste må bra för det var jag som lämnade honom. Jag får inte tycka synd om mej själv.

Iofs så har jag inte tyckt så synd om mej själv. Jag trivs ju bra med att bara ha mej själv att tänka på. Trivs bra med att inte behöva anpassa mej. Trivs bra med att ha fått en granne som jag kan spendera nätter med *tihi*. Grannen är inte obekant.. Det är Gitarrgurun. Yeah!

Det som har fått mej låg mellan varven. Det som fått mej förbannad, besviken och ledsen är framförallt skulden som lagts på mej. Jag kan inte ta ansvar för att Masen mår dåligt. Jag kan inte ta ansvar för att han har alldeles för dålig självkänsla för att gå vidare. Han ansvarar själv för hur han mår och vad han gör eller inte gör.

När ska människor förstå att det är bara vi själva som kan forma våra liv? Det är bara vi själva som kan göra val i livet. Att inte göra dessa val innebär ändå att man tagit ställning. Förändra det du inte är nöjd med. Utveckling kräver förändring. Möjligheter ska man ta tillvara på.



Parantes: Jobbintervju på måndag. Har ju varit på mitt arbete i över ett år nu =p