Upp som en sol... ner som en pannkaka

Japp, idag gick det för nedför då. Han är syrligare än ett omoget rönnbär. Och det helt utan anledning om ni frågar mej. Jag har faktiskt aldrig varit med om nån som är så lättstött när han inte blir bekräftad.

Jag råkade visst förolämpa honom idag för att jag inte berättade hur duktig han var som hade tagit upp träningen igen. Men hallå? Man bekräftar väl sig själv, det är väl inte meningen att nån annan ska behöva göra det?

Sen kan jag förstå att bekräftelse från annat håll känns bra. Men för att få det av mej krävs det att man förtjänar det. Han berättar ju aldrig för mej hur duktig jag är eller att jag har gjort nåt bra. Varför ska jag göra det för honom då?

När han frågar mej hur mitt (fortfarande relativt nya) jobb fungerar.
När han frågar mej hur jag mår.
När han frågar hur jag har haft det.
När han frågar hur min dag har varit.
Först då kan jag överväga att ge honom creds för nåt.

Jag hoppas vi lyckas få tid att talas vid ikväll för jag mår inte bra av hans sura sida..