torsdag 22 april 2010

Det känns som en pungspark...

...När jag kommer till insikt att ingen därnere vet att jag existerar
...När han inte verkar bry sig ett skit om vad jag gör, hur jag mår, eller vad jag känner
...När allt går från gulligt till hårt och kallt
...När allt verkade så bra men blev så dåligt


Det känns som ett stort misslyckande att jag ännu en gång klev på samma mina. Vill jag ens hälsa på honom när jag inte ens öppet kommer att kunna visa hur mycket jag tycker om honom? Varför vill han dölja mej i sitt nya liv?

...Förmodligen för att han är som alla andra....

4 kommentarer:

  1. Inte en chans att jag skulle åka ner och låtsas vara "en kompis" =(
    Känns som att besvikelserna är större än glädjen för din del nu.

    Kram kram

    SvaraRadera
  2. Ett sånt distansförhållande är nog inte lätt att hålla liv i =(
    Fan, ett "normalt" förhållande är ju inte enkelt det heller...
    Har man blivit sårad tidigare i sina relationer så tror jag att ett distansförhållande är en riktigt svår utmaning!
    Men om du väljer att fortsätta så hoppas jag verkligen att det går bra!
    Jag håller på dig =)

    Kram

    SvaraRadera
  3. Oskrivna blad och Metalbruden: Men vad hände? Jag tyckte ju allt gick så bra för att vi inte hade någon stämpel på vår relation. Jag känner mig bara så förolämpad för att han aldrig nämnt mej därnere medan alla här hemma tror att han är min pojkvän. Jag känner mej blåst för att jag inte förstod bättre. Får jag ingen rimlig förklaring och en ordentlig ursäkt så skippar jag den där semesterveckan. Massa kram på er!

    SvaraRadera
  4. Jag skulle också känna mig förolämpad och blåst.
    Vad är du för honom?
    En vän?
    Det har ju helt klart känts som att ni hade något riktigt bra på gång.
    Hoppas du får en bra förklaring eller att det var ett missförstånd.
    Kram

    SvaraRadera