Sluuuut!

Jag har fortfarande inte återhämtat mej. Sitter på jobbet, bakfull som få. Man borde inte dricka så mycket en onsdag. Man ska inte heller bedriva otukt en hel natt. Somnade inte förrän efter klockan sex imorse. Vaknade vid sju av att Masen inte kunde sluta krama och pussa på mej. Han tyckte jag var för underbar för att låta bli...

Masen är han från i lördags. Vi ska träffas ikväll igen... Shit, kommer få leva med konstant träningsvärk om det fortsätter såhär. Men inatt blir det inget, ska ju åka iväg tidigt imorgon.

Han är mysig. En arm att sova på är gott. En charmör är härligt. Men det är bara det. Inget mer. Inget mindre. Får se om vi kommer ses framöver eller ej..

När jag inte får betalt för arbete vill jag inte heller jobba!

Jag är lite sur idag. Lite sådär pissig och avslagen. Det förväntas lite för mycket underverk på jobbet trots att det är semestertider. Det är svårt att få tag på rätt människor. Det är svårt att få extrasaker gjorde under semester.


Sen blir jäkligt sur över att det förväntas att jag ska svara i telefon under lunchtid. När började vi med 45-timmarsveckor liksom? När jag får betalt för 5 timmar extra i veckan så kan jag överväga att ta jobbsamtal även under min lunchtimme.

Jag är faktiskt så jäkla irriterad över det så jag tänkte fråga min chef om jag förväntas nåbar även då, i sådant fall kan jag ju inte boka in privata ärenden på den timmen… Det är ju en halv arbetsvecka extra i månaden vi pratar om. Det är ganska mycket bruttopengar på det.. (Kalla mig girig, jag anser mig själv bara vara principfast på samma vis som jag stänger av telefonen när jag har semester).



Men ikväll kommer jag inte va pissigt sur längre. För ikväll ska jag hem till Bästaste och dricka Oboy. Vi ska prata hans tösaproblem och mina karlfunderingar. Jag tycker så mycket om att jag fått tillbaka kontakt med honom. Att vi kan prata timtal i telefonen igen. Tycker så mycket om att ha honom att vädra allt mellan himmel och jord med. Han betyder mycket för mej. Jag betyder mycket för honom. Vi skulle göra varandra lyckliga.

Uppdatering av Vem är vem?

Vissa tar inte längre någon plats i mitt liv, andra har historien ändrats på. Nu får ni den uppdaterade versionen av Vem är Vem?

En fylld helg på många sätt

Så jävla sliten. Så jävla seg. Så jävla bakis. Så jävla mycket värt det.

Jag har sjukt mycke gjort bort mej för Rockern. Varit en dryg jävel som hörde av mej med massa mess i fredags. Detta resulterade till att jag i lördags insåg att vidare kontakt med honom kommer bara förstöra för mej. Jag har tagit bort alla kontaktvägar till honom nu. Jag vill inte kunna kontakta honom det kommer bara förstöra för mej. Han har inte längre nån insyn i mitt liv och jag har ingen insyn i hans. Det är bäst så. Jag är värd såå mycket bättre.

Annars var fredagen en skojig kväll. Det blev Sleaze i Stockholm. Inte så mycket som jag hoppades på men ändå en del. Hade kunnat varit där längre men så blev det inte. Jag kom hem halv nio i lördagsmorse. Lagom sliten och mör. Sova några timmar för att sen fortsätta igår kväll.

Igår var det nämligen fest hos Bästaste. Han och hans nya vänner och jag. Vi hade det riktigt jäkla gott. Bästaste är övertygad om att hans vän är som gjord för mej. Det resulterade i en sömnlös natt med ansträngande aktiviteter. Är helt slut idag men fan så värt det. Fått utlopp för alla mina lustar nu. Och jag som inte ens brukar gilla fyllesex. Han är en härlig filur den där. Bästaste har gott omdöme, han vet vad som är bra för mej. Han brukar ha rätt.

Näe, nu måste jag vila lite igen. Ciao!

När ska tankarna på honom försvinna?

Idag har jag varit sjukt svag för honom. Idag har tankarna kretsat runt Rockern hela tiden. Allt påminner om honom idag. Allt kan kopplas till honom idag. Jag vet inte om det här är nån sorts oro som vuxit fram för att jag ska till huvudstaden imorn.

Vad är chansen/risken att Rockern skulle vara på samma ställe som mej? Ingen alls egentligen..

Ändå tänker jag ut scenarior för vad som skulle kunna ske om vi sprang ihop med varandra.
Ändå funderar jag på vad jag skulle säga till honom om vi träffades
Ändå funderar jag på om jag skulle kunna ignorera honom om vi sågs
Ändå funderar jag på om han skulle hälsa om han såg mej

Jag vill inte att han har den påverkan på mej. Jag vill inte oroa mej över saker som med största sannolikhet aldrig kommer att ske.

Ibland märker jag att jag hoppas att vi springer på varandra, ibland skrämmer det mej som fan.

Imorn ska jag bara försöka slappna av. Lyssna på Sleaze. Och ha galet kul i vår huvudstad. Joina?

Att lägga energi på rätt saker

Fan om jag inte blir frisk till helgen, jag ska ju på nya äventyr då. Hoppas det bara är en liten förkylning som släpper innan fredag. Det är inte så konstigt att man känner sig sjuk och bedrövlig efter de senaste veckorna. Tror verkligen jag har fått någon sorts infektion i kroppen, hoppas den lämnar mig snart.

Annars trivs jag jäkligt bra med allt just nu. Livet liksom leker. Jag bryr mej inte så mycket om vad som händer utanför min bubbla. Bryr mej inte om tecken jag får på att saker är fel. So what? Om Rockern anser sig själv lycklig så får han väl göra det då. Vi vet ju alla att han har fel. Om Sötfrö P tror sig ha hittat nån fruga för livet så får han väl tro det då, vi vet ju alla att han bara kommer få ett nöjsamt liv. Visst grubblar jag på det, och okej då jag kanske bryr mej men jag snöar inte in i det. Jag kan inte påverka det därför lägger jag ingen energi på det.

Vet ni vad jag kan påverka?
Jag kan påverka min egen situation!
Jag kan påverka mitt eget liv!
Jag kan påverka vad jag gör!


Jag har bestämt mej för att förändra en del saker. Jag har bestämt mej för att sluta med en del saker.

Jag har bestämt mej för att se över min attityd.
Ibland borde den vara hårdare.
Ibland borde den vara mjukare.
Ibland går jag med på för mycket saker,
ibland ställer jag upp för mycket.
Ibland finns jag inte där när jag borde,
ibland gömmer jag mej. Jag ska se över det.

Men jag kommer inte alltid finnas där när det förväntas så, jag kommer slå ifrån, jag kommer ta död på energitjuvarna.

Men jag kommer finnas där för dem som förtjänar det, jag kommer ställa upp vara god, jag kommer finnas där.

Kärleksförklaring

Idag har jag fått en kärleksförklaring. En riktig sådan. Jag försökte förklara att jag är typ den sämsta att falla för eftersom jag inte tror på sådant längre. Hmm, det köptes inte riktigt.

Jag tycker inte om kärleksförklaringar. I alla fall inte om dom kommer från Ex. Jag är dålig för honom det vet jag. Jag hoppas bara att han ska inse det också. Och eftersom jag inte tror på kärlek så är jag givetvis inte kär i personen i fråga. Kommer inte bli det heller trots att min mamma skulle bli så glad då. Hon älskade nog honom mer än vad jag gjorde.

Jag gillar ju bara BadBoys och han är ju en lugn och rar kille. Det passar inte i min bild.

Sorry...

En magisk känsla, en fantastisk upplevelse

Sonisphere var fantastiskt. Det var underbart. Jag har blivit flera erfarenheter rikare och jag kommer bära med mig mycket i framtiden.

Att se Metallica äga en scen är en häftig känsla. Att höra många av de fantastiska alster de skapat under alla år ihop var magiskt. Allt är så förknippat med upplevelser.

Festivalområdet låg så jäkla fint till.
Folket var så jäkla bra.
Jag älskar sådant här.
Jag är född för sådant här.

Visst, allt är inte perfekt.
Allt var inte perfekt.
Det finns besvikelser.
Det finns brister.

Men om man bortser från det man inte kan påverka så var det underbart. Jag tar även med mig lite mer visdom till nästa gång. Jag behöver inte alltid vara sådan jag alltid varit. Jag behöver inte alltid göra sådant som alltid förväntas. Ibland kan jag lyfta det tunga från mina axlar och bara njuta av nutiden. Ibland kan jag göra det jag känner för utan att få dåligt samvete för det. Nästa gång, nästa gång...

Det blev ett hångel. Ett riktigt festivalhångel. Ett pappahångel. Någon jag aldrig kommer se igen. Någon jag aldrig kommer höra igen. Men det var där, det var då. Det är så jag vill ha det. Det hade sin charm, det hade sin magi. Men magin skulle försvinna om det inte bara var där och då. Han hade några år på nacken, han hade vuxit upp, han var äldre, han var mognare, men jag gillade det. Jag gillade honom, i alla fall för stunden. Han var snygg att se på, han var härlig att ta på. Det var där, det var då.

Massa planer för framtiden som gynnar mej. Massa planer för framtiden som handlar om mej. Massa planer för framtiden som JAG ska göra. Drömmar att uppfylla, mål att nå.


Fan vad jag älskar att leva.

Attt hångla till livemusik..

...är fanimej magiskt!

Det är något med det som gör det mäktigt. Är det dessutom Metallica som kör en fantastisk spelning i en underbar miljö så är det helt jävla underbart.


Återkommer med hur allt var och hur allt blev! *me like*

Att tvivla på känslor att vara med om upplevelser

Det är mycket som tar upp mina dagar nu. Mycket som händer men kan inte sätta fingret på vad det egentligen är som händer. När jag ser tillbaka på veckan kan jag inte komma på att jag har varit vidare sysselsatt men jag vet att jag inte haft en enda kväll hemma i alla fall.

Glädjen jag kände tidigare har kommit tillbaka. Den är här för att stanna. Den är här för att jag gillar den. Jag gillar att vara glad. Jag gillar att vara positiv. Jag tycker om att tycka om livet. Jag tror fortfarande inte på kärlek. Jag tvivlar fortfarande på känslor.

MEN! Det gör mej inget. Jag har kommit till ett sådant stadie nu att jag inte vill vara omringad av kärlek. Jag vill inte känna. Jag vill leva, jag vill vara. Jag gillar det. På så vis behöver jag aldrig tänka "Tänk om". Jag bara är och jag älskar det. Jag har ingen att tycka om, jag har ingen att bry mej om. Jag har ingen som tycker om mej, jag har ingen som bryr sig om mej.

Och jag gillar det. Jag vill ha det såhär. Jag vill bara ha mina vänner. Jag vill inte ha nån karl som strular till det. Som får mej på fall. Som förvirrar mej. Ett stort bevis på min nyupptäckta insikt då?? Rockern hörde av sig när jag kommit hem från Rockweekend. Hmm, oväntat? Näe inte särskilt. Men jag bryr mej inte. Vill inte ha en ursäkt, vill inte ha en anledning till varför han gjorde det igen.

Jag har svaren inom mej. Jag behöver inte svaren från honom. Jag bildar mej min egen sanning. Den ger mej det jag behöver. Det som är farligt med sådant som inte syns, det som är farligt med alla de abstrakta tingen, det som är farligt med illusioner är att man kan slå hål på dem och då är allt borta.

Allt jag inte kan se,
Det jag inte kan röra,
Finns inte. Jag kan inte se känslor, jag kan inte röra vid kärlek.

Jag älskade att känna. Jag älskade förälskelsen. Nu älskar jag att inte känna det. Det kommer säkert ändras och jag kommer säkert bli helt krossad tusen gånger om men just nu vill jag vara kvar i den här verkligheten ett tag. Saker blir lättare om man bara kan tro på det man kan se.

Jag är glad för att jag får min upplevelse med Strumpan i sommar. Rockweekend var ju planerad så länge så det blev så tråkigt när det inte blev ihop med henne (såhär efterhand inser jag att det var bäst så). Men nu får vi vårt lilla Rockäventyr till Sonisphere. Kika på Metallica, Hänga med Rockers, vara vakna 1½ dygn i streck och dricka större delen av det. Det här ska göra vår sommar. Det här ska bli min och Strumpans Sommarupplevelse 2009.

Lev!

Jag fick Mersmak

Sonisphere bokat!


Jag och Strumpan kommer iväg tillsammans =). Så jäkla gott! Me like! Me love! Älskart!

Att förklara något obeskrivbart (Rockweekend 2009)

Jag vet inte vart jag ska börja berätta om denna fantastiska upplevelse. Vet inte vad jag ska berätta om det fantastiska människorna där, eller om de fantastiska spelningarna.

Vi kan börja med att dra tillbaka namnet Bikern. Han är för sjuukt tofflig för att bli kallad Bikern. Något av en mes upptäckte jag efter ett dygn med honom. Visst han är ju snäll och så, men jäkligt odriftig och riktigt snål på ett hemskt oattraktivt sätt.

Annars då? Det fanns Rockers, många Rockers, bra Rockers, härliga Rockers. Jag älskar folket. Jag älskar festivallivet. Jag älskar världen när den gör mej gott.

Glamrockarna fyllde mina dygn med skratt.

Likaså Norrlänningarna.

Och Grannarna.

Vi hade något gemensamt.

Vi hade något att tala om.

Vi var där av samma anledningar.

Vi var aldrig ensamma.

Att få stå och hångla med en Glamrockare medan Chickenfoot körde några hits gjorde livet skoj. Att höra att mitt sällskap vad det ända som behövdes då värmde för stunden. Att få spendera natten i ett tält som inte var inbäddat i lera gjorde gott för själen även fast jag kan tycka att man kanske kan göra lite mer effort för att komma ur tältet när man mår illa. I mina framtida tält ska det då inte råda några spyluckor. Men de var fina människor och vi hade saker att diskutera, hade saker att prata om. Ändå törs jag inte adda den hånglande glamrockaren på FB. Får se om det blir av senare.

Bästaste vän som jag var upp med är sjukt nöjd med min insats. Han hade inte förväntat sig mej så uthållig. Jag tror inte han trodde jag skulle klara en lerig festival så pass bra som jag gjorde. Jag är gjord för det här livet och jag ser fram mot nästa festival. Jag klarar det. Jag gillar det. Jag älskar det.

Det var många som förgyllde min vistelse och jag vet att jag kommer att träffa många av dem igen. Jag är så glad att det blev av. Så glad att jag kom iväg.

Närmare än såhär går det inte att förklara den här fantastiska upplevelsen. Den är obeskrivlig. Man måste vara på plats för att förstå.

Trots att jag aldrig lägger ut bilder så kan jag inte motstå att lägga ut en bild på vårt tält. Kalla det äckligt, kalla det svinigt, kalla det hemskt. Man var tvungen att vara där för att förstå att det faktiskt gick att leva såhär.

Rockweekend 2010 - Längtar redan

Ja, hur gick det då? Hur blev Rockweekend? Ni som sett någon form av väderleksrapport eller nyhetsinslag på det skyfall som dragit över Sverige de senaste dygnen kan ju räkna ut att vädret gav oss ingen anledning att skrika av glädje. Med gummistövlar och dubbla regnjackor så slutade de flesta dagar med att man var genomfuktig ändå.

Att sovsäcken blev dränkt redan under torsdagen innebar alternativa sovställen.
Att tältduk och golv inte satt ihop i vårt tält gjorde att hela vistelsen var en spa-upplevelse där vi flöt runt på madrasser i leran.

Tonen hade förmodligen inte varit densamma,
Stämningen hade förmodligen inte varit lika bra,
Humöret hade förmodligen inte varit det bästa,
Om det inte vore för de suveräna själar jag åkte dit med,
Eller de oemotståndliga typerna jag träffade där.

Jag har upptäckt mitt kall i livet. Jag har upptäckt vad jag är skapt för jag. Jag har upptäckt vad jag föddes med för färdigheter. Det var svårt att tro att jag var debutanten där. Jag var välutrustad för vädret, för fyllan, för baksmällan, för näringssuget, för festerna. Jag var fanimej utrustad för allt.

Med humöret på topp och omringad av likasinnade så kan inte en festival bli ett disaster trots att så mycket gick emot oss. Man är sliten, man är slutkörd, man känner sig fortfarande inte ren men man längtar redan till nästa gång. Särskilt nu när jag fått massa festivalvänner!

Uppdatering om pojkar, spelningar och händelser kommer när jag slutat arbeta för dagen. Ni får allt hålla er till tåls ;-)

Ciao!

Jag är inte gjord för att vara bitter

Fan. Jag som ville vara bitter. Jag som inte längre ville ha en tro på någonting. Fan. Jag som skulle hålla mej till den nya, hårda, kalla sidan. Fan. Så länge höll det.

Jag är så överexalterad.
Jag är så förväntansfull.
Jag är så peppad.
Jag är så positiv.
Jag är så glad.

Det gäller inte en ny kille. Ingen ny karl. Inget gammalt ragg. Ingen forna kärlek. Ingen förälskelse.

Det gäller ROCKWEEKEND! Jag känner på mej att det här bådar gott. Jag känner på mej att det här kommer att bli skoj. Festivalliv kanske är vad jag är gjord för. Det ska regna nästan hela festivalen. Det ska vara kallt. Det kommer kosta mycket. Jag känner bara en som ska dit. Men fan vad det kommer att bli skoj. Fan vad vi ska ha kul. Mitt veckohoroskop sa mej allt om hur den här vistelsen kommer att bli.

Han från i fredags, Bikern. Han ska dit jue. Och jag har mailat med honom en massa idag för att få tips och råd från en festivalveteran. Det finns sovplats i hans tält om jag blir missnöjd med vårt tält. Vi ska morgonbada för att vara "redo" för dagarna. Vi ska ha en riktig camp, hans gäng, mitt gäng. Fan, det här kommer bli bra.

Hemskt att det är ett helt dygn innan vi åker. LÄNGTAR SÅÅÅÅ......




Veckohoroskopet:
Något av det gamla måste offras för att ge plats åt det nya. Du kanske fortfarande är arg på någon för att din relation till den här personen inte blev precis vad du hade hoppats. Du ger upp din ilska vid exakt rätt tillfälle. Ganska snart efter den här fantastiska vändningen i ditt liv, dyker en ny spännande möjlighet upp. Var beredd.

Klartext:
Offra den jkävla Rockern, han är inte värd mej. Rockweekend finns här för att visa mej att man har kul med rätt folk i rätt omgivning. Ta chansen! Tveka inte! Lev fullt ut!

Ett år. Ett blandat år. Ett lärorikt år.

En underbar helg.
En fantastiskt fredag, en trevlig lördag.

Massa nytt folk. Massa trevlig folk. Träffade människor jag kommer fortsätta att hålla kontakten med. Träffade människor (läs grabb) som jag ska träffa redan på onsdag.

Bitterheten har kanske lagt sig. Min tvivlande tro har inte lagt sig. Jag försöker dölja den när jag är bland människor. Jag vet att det är så jäkla oattraktivt med bittra människor så jag försöker gömma den.

Bästaste hade massa goa vänner. Önskar att jag hade träffat dem innan Rockern, då hade jag kanske inte varit så bitter. Då hade jag kanske inte givit honom en chans till. Då hade jag kanske varit lite mindre förstörd nu. Underbara människor som visste hur man hade kul. Underbara människor som var uppriktiga och trevliga. Underbara människor med god smak.


I helgen firar jag 1 år som Självbo. För att summera året så har det varit jäkligt omtumlande. Större delen av tiden har jag mått riktigt bra och älskat mej själv. Jag har haft fantastiskt roligt och träffat jäkligt bra folk. Jag har upplevt fantastiska kvällar, otroliga fester. Jag har testat på mycke nytt i sängen, lärt mej vad jag gillar, lärt mej vad jag inte gillar. Jag har satt ett högre värde på mej själv. Det är bara sista veckan som varit låg och jäklig egentligen, men jag älskar att vara Självbo.

Jag älskar att bara ha mej själv att tänka på.
Jag älskar att slippa ta ansvar för annat än mej själv.
Jag älskar att planera min tid som jag vill.
Jag älskar att kunna vara spontan.

O jag älskar att kunna gå i säng med vem jag vill, när jag vill. Döm mej! Gör det! Jag bryr mej inte längre!

Att anstränga sig för att det ska kännas lättare

Ibland känns det lite lättare. När jag tänker på det fina livet.
När jag tänker på min vän som gör allt för mej, då känns det bättre.
När jag tänker på min fina familj som vill mej väl, då känns det bättre.

Ibland känns det lite lättare. När jag tänker på det bra i livet.
När jag tänker på jobbet som jag faktiskt klarar av, då känns det bättre.
När jag tänker på att jag faktiskt uppskattas där, då känns det bättre.


Men ibland känns det lika svart och tomt som i början av veckan.
När jag sitter på balkongen med en cigg i käften och vaknar till ur min tankedvala av att jag har aska i hela knäet, då känns det fortfarande svart.
Eller när jag hör den där låten på radion eller ser hans uppdaterade FB-status, då känns det fortfarande tungt.
När jag har tid att sitta hemma ensam och tänka, då faller tårarna lika häftigt som tidigare i veckan.


Jag vill skrubba bort all skam som jag känner. Vill gnugga bort alla minnen, alla sår. Hur hårt jag än tar i, hur häftigt jag än gnuggar så försvinner det inte. Borde inte känna skam, borde inte känna mej illa till mods.

Men det gör jag.
Jag skäms för att jag litade på honom, för att jag gav honom en andra chans.
Jag känner mej illa till mods för att jag aldrig lyckas med något mer än ett gott första intryck vad gäller dessa karlar. Känner att jag aldrig kommer lära mej att få de att behålla intresset. Jag känner att det är något jag gör fel, något som stör allihopa men jag kan för allt i världen inte komma på vad. Därför känner jag mej blåst.

Jag känner mej lurad för att ingen berättar varför. Lurad för att ingen förklarar. Lurad för att ingen är ärlig. Lurad för att jag aldrig får svar.



Jag känner mej utnyttjad, smutsig, bedragen. Jag känner mej skyldig, otillräcklig, oattraktiv. Men framförallt känner jag mej inte värdig...

Imorgon ska jag på fest med Bästaste.. Han säger nämligen att han har en kille som passar perfekt för mej och jag skulle tydligen passa perfekt för honom. Skulle låtit underbart för ett par månader sen. Nu känner jag att jag inte är värd honom, jag kommer inte att duga för honom. Men det hemska av allt; han är en Rocker. Tänk om han har samma moral, samma lojalitet, samma synsätt. Jag kommer inte klara det.


*Är så jäkla trött på folks dåliga moral*

Tänk om...

Det är skillnad på folk och folk.
Det är skillnad på människors värde.
Det är skillnad på hur man beter sig mot vänner och vänner.
Det är skillnad på hur man blir betraktad.

Vad är det som avgör det? Vem säger att någon annan är värd mer än mej? Vem säger att någon annan ska tas på mer allvar?

Jag blir ledsen när jag inser att jag inte passar i den ”Svensson-modell” som finns. Jag blir ledsen när jag inser att ingen någonsin kommer att bli nöjd över det liv jag valt att leva. Jag blir besviken när jag förstår att mitt liv och mitt levnadssätt inte betraktas som lika värdigt. Är det så konstigt att jag har valt att gå en annan väg?

Jag tror inte på livslång kärlek. För varje gång jag stupar får jag ytterligare bevis att det inte är ett liv som jag bör leva. Jag tror inte på att en kärnfamilj skulle göra mej lycklig. Jag får mindre och mindre längtan till att bilda egen familj, till att skaffa barn, till att binda mej. Att jag sen förlorar vänner omkring mej för att de inte förstår mitt sett att resonera är en smäll jag får ta. Jag kan inte låtsas smälta in i den där modellen över hur livet ska se ut. Jag vill inte göra sådant som det förväntas av mej bara för att jag ska klassas som en bra människa. Jag vill inte vara feg och välja rätt väg. Men snart är jag rädd att jag ger upp och blir som alla andra.

Jag är
Rädd för att jag väljer en kille som bara duger.
Rädd för att jag bestämmer mej för att skaffa barn.
Rädd för att jag lägger min självförverkligande planer på hyllan.
Rädd för att jag köper hus och skaffar ny bil.
Rädd för att jag blir mammaledig i flera år för att jag föder mina barn så tätt som det förväntas.
Rädd för att jag kommer att bli som alla andra.

Jag är rädd för att ångra mej när jag ligger på min dödsbädd och inser att jag inte gjorde tillräckligt med aktiva val för att forma mitt liv. Jag är rädd för att inte inse förrän då att mitt liv bara har varit okej. Rädd för att ångra saker jag aldrig gjorde. Tänk om jag blir den passiva medborgaren som aldrig gör något för att förändra, aldrig gör något för att förbättra, aldrig gör något för att komma någonvart.

Tänk om jag blir den som blir mest Svensson av oss alla. Tänk om jag blir den som nöjer mej med minsta möjligaste. Tänk om jag veknar, tänk om jag aldrig tar ställning. Tänk om jag aldrig vågar.

Då kan jag lika gärna sluta kämpa nu. Ett sådant liv är inte gjort för mej. Ett sådant liv vill jag inte ha. Ett sådant liv kanske är bra för många, men inte för mej. Men tänk om jag omprioriterar och nöjer mej med det. Straffa mej ordentligt då!