Smack that!

Min filmkväll varade inte särskilt länge. Mina kära kollegor tog ut mej på "en" öl istället. Det blev en fantastiskt bra kväll trots att både jag och min sambo fick ta till knytnävarna (igen). Man börjar ju förtjäna sitt namn härnere plötsligt.

Jag har fått mycket skit för att jag slog CC och "henne". De förtjänade det och jag tror dom själva vet om det också. I alla fall han. Hon har någon form av borderline skulle jag tro så hon vet väl att hon borde känna att hon förtjänade det men hon känner nog ingenting egentligen.

Igår var det ingen jag kände som jag slog utan en kille som tycker det var helt okej att tafsa mej på brösten och nypa mej i rumpan. Inga hårda slag mest några knuffanden men jag ångrar att han inte fick mer.

Fick höra de mest underliga sakerna igår också som jag inte vet vad jag ska tro om. Only time will tell.

Jag har bestämt mej för att vara lycklig nu i alla fall. Fick ett mail av CC idag med hans uppgifter på räkningar som jag betalt under vårt förhållande. Självständig karl det där. Vafan såg jag i honom?

Hemlängtan!

Så kom en söndag. En söndag i påsk. En söndag man borde fira med sin familj. Jag har fått hemlängtan. Idag vill jag bara packa ihop och fara hem för en stund. Bara en liten stund...

Det är inte en perfekt dag idag. Ingenting har gått fel men den känns inte bra. Jag känner mej ensam och lite ner. Jag känner mej argare på honom än vad jag brukar göra. Jag är ju inte arg längre. Varför måste jag vara arg idag då? Igår mådde jag prima, hela helgen mådde jag prima.

Inatt sov jag knappt något alls. Det började med att huset skakade till. Trodde det var för blåsten. Sen låg jag bara och tänkte på hur han har slösat bort 1,5 år av mitt liv. Hur lät jag det ske? Hur kunde jag ge honom det?

När jag tittade i tidningen på nätet imorse såg jag att det varit jordbävning i havet inte alltför långt härifrån. Det var det som fick huset att skaka till inatt och det är förmodligen därför jag vaknade av "oförklariga själ" hela natten. Det senaste skalvet var runt tre idag. Även om vi inte känner det särskilt väl så känns det ganska obehagligt. Tänk om det kommer ett stort skalv. Bor man säkrast om man bor högst upp eller längst ner i en byggnad då?

Nu ska jag titta på må-bra-film och låtsas att jag aldrig åt all den där chokladen idag.

Ett tack till den urusla situationen

Jag tror atmosfären här får mig att gå vidare snabbare. Jag är långt ifrån hel och jag har långt ifrån accepterat det som hänt. Men jag är på väg, jag har börjat min vandring och jag har fått rutin på saker igen.

Jag har funnit en ny vardag som fungerar för stunden i alla fall och jag kan se ett liv utan honom. Jag vill se ett liv utan honom men framför allt vill jag ha ett liv utan honom.

Jag vill att allt det som hänt ska vara en dröm och jag vill vakna upp men jag känner ändå att de sista veckorna har givit mej så mycket mer erfarenhet och på något konstigt vis hade jag inte haft det så bra som jag har idag om inte allt det som skett har skett. På något vis får jag tacka situationen för att den givit mej det jag har just nu.

Jag har en kombo/sambo som jag trivs underbart med. Jag har en takterrass som gör att jag känner mej som en superstar. Jag får mat serverat vissa dagar och andra dagar serverar jag maten. Jag har kommit närmare personer härnere som jag aldrig trodde jag skulle komma nära.

Jag måste vara tacksam för det som livet givit mej efter den "katastrof" som jag faktiskt anser att jag befann mej i.

Tack CC för att du räddade mej ifrån en skitstövel som dej. Även om du säger att vi aldrig hade en bra relation så vet jag att du ljuger för dej själv. Du kommer aldrig få något bättre än mej och en dag kommer du vara bitter för hur du kastade det finaste du hade i sjön. Men det är väl sådant man gör när man inte har alla bestick i lådan. Ha ett bra liv!

Jag fortsätter min färd och jag vet att det som inte dödar en gör en bara starkare. Watch out! När jag är hel igen kommer jag bli farligt oemotståndlig.

Thank God he's gone!

Det har nu gått en stund och jag kan inte påstå att jag kunnat smälta särskilt mycket mer ändå.

Jag har flyttat ut från honom nu, inte för att han var hemma de senaste veckorna men jag bor inte längre med hans saker i alla fall. Jag hittade ett ultimat boende och en underbar room-mate.

Han flyttade in med "henne" i vår lägenhet igår. Han verkar vilja förneka att det funnits något mellan honom och mej tidigare. Det kanske är lika bra. Jag börjar själv känna mej osäker på om det verkligen fanns något där? Kan man göra såhär mot varandra om man verkligen är kär i varandra?

Just nu känns det tomt och ensamt men väldigt skönt. Jag har blivit av med den största tumören i mitt liv. Det känns som om jag kan anse mej själv som friskförklarad nu när jag slipper ta hand om någon som borde varit min pojkvän men mest betedde sig som min son.

Nu är det dags för mej att skapa rutiner i vardagen igen och efter det börjar jag jakten på att finna mej själv på nytt.

En gång ashole alltid ashole. En gång någons prinsessa, i framtiden någon värdigs prinsessa.

Jag blev nog aldrig riktigt klar...

Tolkningen av mej själv var felbedömd. Jag behöver nog fortfarande tolka och utvärdera mej själv. Men framförallt måste jag se över mina sidor en hel del.

Att blunda för något som varit sant så länge är för mig nu helt ofattbart. Hur kunde jag? Att inte förstå det man faktiskt ser? Jag trodde att jag var smart. Att känna sig sårad när ett svin lämnar en? Borde jag inte vara lättad och glad?

Ibland känner jag mig faktiskt lättad och glad men just ikväll känner jag mig arg och det känns som om inget jag säger når fram.

Jag lämnar min blogg om distans (som förövrigt mest legat på is) och börjar tolka mig själv igen.

Välkomna på nytt!

The End...

Jag tror min tolkning av mig själv slutar här.
Jag tror det som tolkas kan redan har tolkats färdigt.
Jag tror inte jag ska gräva mer på djupet längre.

Jag - en tolkning av mig själv = Slutförd!

Jag kommer utan tvekan ta upp mitt bloggande igen, men den gången i en annan skepnad. Den gången ur ett annat perspektiv.

Jag väljer att avsluta detta nu. Tack för tiden som varit. Vi kommer att höras, vi kommer att ses. Lämna er mailadresser i kommentarsfältet så håller jag er uppdaterade om när den nya startar upp.

Nu sitter jag och räknar ner minutrarna till CC kommer (710 minuter kvar i skrivande stund).

Ha en helt fantastisk tid tills vi hörs igen! Tack för allt stöd, alla råd, all kritik och all tid jag fått av er!

Stora kramar!

Take it all or leave it all

Det var min tur att ställa lite krav. Tvinga honom att välja. Det var min tur att vara den drivande i utvecklingen av vår relation.

Förra veckan var smått kaotisk. Jag fick för mej att det inte fungerade mellan oss vilket slutade i ett eländigt sms till den stackars pojken. Inget fult sms på något vis, bara ett upplysande om att det här kanske inte var rätt för oss. Det här är det som är mest jobbigt med att vi är i olika länder. Vi kan inte slänga oss på luren eller ta första bästa tåg. Vi måste planera mer eller konversera digitalt.

Efter många turer och mycket snack om vad som funkade och vad som inte funkade så hade vi helt ombytta roller där han var den som ville backa ett steg och ta vår relation till en none-relation igen eftersom vi hade det så bra då. Jag var inte villig att backa dit där han får suga allt det bra ur mej och sen inte behöva ta nån form av ansvar eller ha några som helst åtaganden.

Så det blev jag som fick sätta lite press och krav på honom. Take it all, or leave it all! Han sa att han var alldeles för kär för att kunna helt lämna det vi har. Han gillade mej alldeles för mycket för att kunna lämna och inte veta om vi skulle ses igen. Så nu är vi formellt Han & Jag men med viss prövotid. Haha, jag tyckte det var en bra lösning att se hur vi kan handskas med det här tills han kommer hem på semester i mitten på juli. Prövotid it is.

Och nu har vi det alldeles perfekt tillsammans men som jag längtar efter honom. Varje natt är en plåga och jag vill bara känna hans armar omkring mej igen. Jag vill bara ligga i sängen med honom en hel dag och prata om allting som egentligen inte betyder någonting. Jag vill bara strosa omkring med honom hand i hand. Jag vill bara att han tittar på mej på det där viset som gör att jag blir övertygad om att det är mej han håller kär och ingen annan...

Men om typ 3 veckor så får jag göra allt det där... *lääääängtar*

Klokoklok.. Klok... Oklok...

Jag har inte fått rätsida på något. Allt är avigt och trasigt.. Vet inte hur jag ska förklara det hela... Ibland är det vi, ibland är det inte vi. Jag känner mej bortkastad och utnyttjad utan anledning. Vi pratar om allt just nu och det känns befriande.

Men nu ska det firas midsommar i Småland. Jag försöker förklara när jag är hemma igen.

Ha det bäst, Livet är en fest (eller inte, eller ibland)!

Det är rätt. Han är rätt.

Det är rätt...
..Annars skulle inte mitt hjärta skutta så när jag tror att det är han som sitter där på tunnelbanan, eller står där i kön på ICA-butiken. Jag ser honom överallt, eller jag ser i alla fall delar av honom i alla jag träffar nästan.

Det är rätt...
..Annars skulle jag inte stanna kvar hos någon som lämnade mej för att flytta flera hundra mil. Han är den som bor längst ifrån mej av alla jag känner och ändå känns det många gånger som om han är närmast.

Det är rätt...
..Annars skulle jag inte känna hans armar omkring mej varje gång jag ska sova. Jag kan till och med känna hans andedräkt i min nacke, höra hans andetag. Har jag riktigt mycket fantasi så kan jag känna hans fingrar fläta sig om mina.

Jag har aldrig mått så bra förut. Jag har aldrig mått så dåligt förut. Det finns ingen som skänkt mej så mycket glädje som han har. Det finns ingen som skänkt mej så mycket tårar som han har.

Jag undrar när han kommer hem för gott. Jag undrar om han kommer hem för gott *hoppas*

Det går inte ihop...

Nu har det kommit en dag då jag bara kan fokusera på tveksamheterna och inte glädjas och det bra. Vafan finns det för vits med det liksom? Är det inte mycket bättre att bara ta tillvara på allt som är fint? Kan jag inte bara förtränga det jag inte gillar?

Vi hade fantastiska dagar därnere. Allt gick så lätt och vi alla tre hade så kul tillsammans och CC och jag hade det så mysigt ihop. Ändå hör jag bara vissa saker eka i mitt nu så tomma huvud. Jag ältar, begrundar och vänder på saker jag inte borde. Varför kan jag inte bara släppa det och njuta av att jag äntligen fått honom som jag helst av allt ville ha?

Varför måste jag reta mej på att han inte offentligt vill visa att vi tillhör varandra (jävla facebook)? Varför stör det mej att han aldrig nämner mej där eller berättar där hur kul det skulle bli att jag kom ner när han kan göra så för sin syster? Vafan, jag har ju fått träffa hans mamma, det måste väl betyda nåt. Hela hans familj vet att jag finns, det innebär väl något? Varför vill jag då så gärna att han ska visa hela världen att jag finns? Har det här med nån inre osäkerhet att göra? Jag orkar inte brottas med hjärnspöken nu.

Jag var ju lycklig innan, borde jag inte vara överlycklig nu då? Varför känner jag mej bara osynlig då?