När man förväntar sig det som minst...

Givetvis var det hela ett missförstånd och jag tror honom faktiskt. Det där med digital kommunikation i skrift kan lätt bli fel och jag har fått en ordentlig ursäkt av honom. Alla därnere vet vem jag är och att jag kommer att komma dit ganska så ofta i fortsättningen om allt går som det ska. Det är bara hans chef som inte vet att jag existerar och det är för att han inte är där så ofta. Jag får väl på något vis försöka hålla tassarna borta från honom när chefen är med, eller så kanske det löser sig när jag väl är där.

Och vet ni vad som hände inatt? Jag fick en riktig kärleksförklaring av honom på mail. Han förklarar att han fick ett sådant infall att bara dela med sig till mej av den glädjen han känner att jag snart är hos honom. Han berättar för mej hur glad och förväntasfull han är och hur mycket han har längtat. Igår berättade han också att han börjar förstå att det inte finns någon kvinna som kan mäta sig med hur fantastisk jag är så han tyckte jag skulle fixa jobb på Malta SNARAST.

Tyvärr tänker jag inte göra det. Har ju en lägenhet på gång precis vid Stureplan. Inget man kan tacka nej till liksom trots att kärleken är nära att få mej att göra just det.

Han gjorde min dag så fantastisk av hans fina ord. Han berättade att han vet att han inte alltid har så lätt att dela med sig av sina känslor och tankar men att det inte betyder att han inte tänker på mej för det gör han!

Ha nu en fantastisk Valborg medan jag går runt i mitt Lyckorus!

Massa puss till er alla (Alla inkluderar bara er jag gillar, spionerna är borträknade)!


(4 dygn och 9 timmar kvar tills jag får träffa den fantastiska mannen igen)

Det känns som en pungspark...

...När jag kommer till insikt att ingen därnere vet att jag existerar
...När han inte verkar bry sig ett skit om vad jag gör, hur jag mår, eller vad jag känner
...När allt går från gulligt till hårt och kallt
...När allt verkade så bra men blev så dåligt


Det känns som ett stort misslyckande att jag ännu en gång klev på samma mina. Vill jag ens hälsa på honom när jag inte ens öppet kommer att kunna visa hur mycket jag tycker om honom? Varför vill han dölja mej i sitt nya liv?

...Förmodligen för att han är som alla andra....

Längtan till närheten

Ja, så var det ett tag sen sist igen.. Man glömmer så lätt, o så händer det så mycket och då glömmer man ännu lättare. Mellan CC och mej går det upp och ner för att sedan vända till ner och upp. Just nu känns det väl ganska bra och fint. Vi har ju allt som oftast en god relation till varandra men så får jag för mej att jag vill så mycket mer än vad han vill. Jag längtar så mycket mer än vad han gör. Jag saknar så mycket mer än vad han vet. Hmm, då blir jag irriterad och får för mej att jag inte tänker tycka om honom något mer. Och ja, ni alla vet ju hur man kan styra över sådant?

Jag blir sur på mej själv för att jag håller mej till bara honom. Vem säger att han gör detsamma? Vi har ju inte lovat varandra något. På något vis litar jag ändå på att han inte heller springer runt bland massa flickor därnere. Men varför litar jag på det egentligen? Han är inte skydlig mej att vara mej trogen. Han är inte skyldig mej att vara ärlig. Nu törs jag inte ens räkna ner dagarna tills jag ska åka. Vem vet om planen går tills dess? Och törs jag ens sätta mej på ett plan ner?

Fan, jag vet inte vad jag vill eller vad jag känner längre. Vet inte vad jag vill känna eller vad jag hoppas på. Han ska ju som sagt vara borta i minst två år. Ska jag verkligen gå hemma och vänta? Ska jag hålla mej trogen trots att jag inte har den blekaste hur han är? Tänk om han aldrig kommer hem? Tänk om han hittar någon därnere? Tänk om jag redan är bortspelad och glömd från hans håll.

Det är vår nu. Det är om våren jag mår som bäst. Det är då jag vill dejta som mest. Ska jag verkligen låta det gå mej förbi för att jag råkar vara kär i honom? Eller ska jag leva i två världar? En värld där han är min pojkvän bosatt långt långt bort och en värld där jag bara har mej och får dejta och träffa vem jag vill på vilket sätt jag vill?

Just nu har jag en fruktansvärd längtan efter närhet och det är inte närheten till honom jag längtar efter. Det är närheten till någon. Jag behöver den där omfamningen, den ömma kyssen, de leende ögonen. Behöver någon som tar min hand, pussar min panna och viskar mitt namn. Längtan blir än värre när jag pratar med Smiley.. Damn, lika charmig som vanligt men fortfarande med tjej omkring sig...

Upp som en sol... ner som en pannkaka

Japp, idag gick det för nedför då. Han är syrligare än ett omoget rönnbär. Och det helt utan anledning om ni frågar mej. Jag har faktiskt aldrig varit med om nån som är så lättstött när han inte blir bekräftad.

Jag råkade visst förolämpa honom idag för att jag inte berättade hur duktig han var som hade tagit upp träningen igen. Men hallå? Man bekräftar väl sig själv, det är väl inte meningen att nån annan ska behöva göra det?

Sen kan jag förstå att bekräftelse från annat håll känns bra. Men för att få det av mej krävs det att man förtjänar det. Han berättar ju aldrig för mej hur duktig jag är eller att jag har gjort nåt bra. Varför ska jag göra det för honom då?

När han frågar mej hur mitt (fortfarande relativt nya) jobb fungerar.
När han frågar mej hur jag mår.
När han frågar hur jag har haft det.
När han frågar hur min dag har varit.
Först då kan jag överväga att ge honom creds för nåt.

Jag hoppas vi lyckas få tid att talas vid ikväll för jag mår inte bra av hans sura sida..

Föga förundrad

Veckan började för illa. Jag hade sönder min dator. Jäkligt dumt. Ett råd och tips till er: Snälla, avinstallera inte drivrutiner för skärmen på en laptop! Mitt liv börjar om från noll igen. Inget blev räddat. Det kanske hade varit möjligt. Men eftersom jag råkar vara blondin så tänker jag inte gå till en återförsäljare och berätta hur jag klantat mej. Jag valde helt enkelt att lösa problemet själv! Kamerabilder sen 10 månader tillbaka is all gone, men jag behövde inte skamset berätta vad jag gjort.

CC och jag har gått från lyckorus till normalt igen. Inte dåligt, bara normalt. Men det känns helt okej och jag tror att vi kommer att mysa ikväll igen nu när jag har dator. Det blir lite svårt att göra sådant när han inte har telefon och jag inte hade dator. Nu är allt sådant återställt och vi ska nog kunna få lite tid för varandra. I lördags förfestade vi ihop. Eller han var nykter och jag satt hemma och drack vin. Riktigt mysigt. Det kanske är sånt här som gör att det kan funka mellan oss.

Idag är jag dock inte lika säker på att det kommer att fungera. Dels har han varit lite avig och sen har jag varit lite bitter. När sedan Smiley hör av sig efter nästan ett års tystnad så blir man bannemej förvånad. Vi ska hitta en dag när vi kan ses och äta glass ;-). Vi får se hur det går, ofta är det ju mycket snack och lite verkstad när det gäller honom...

Ciao!

Först efter tolv börjar klockor slå...

Jag hade gått och lagt mej för länge sen men så ringde det en massa... Först ringde den där toffelhjälten som jag råkade möta på när jag var ut för några veckor sen = Jag svarade inte..

Sen ringde en gammal vän från förr för att diskutera hockeyframgångar = Mycket trevligt samtal.

Sen slutade det aldrig ringa in Videosamtal på Skype. Det var mycket riktigt CC som ville säga godnatt nu när han kommit hem från krogen. En mycket full ung man, precis som på den tiden när han bodde här ;-).

Nu kan jag inte sova.. Och jag som ska upp tidigt imorgon.. Men lite kedjerökning kanske hjälper.


Ciao!

När känslorna tar över...

Någonting har hänt och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Samtidigt som rädslan att allt ska gå utför finns där så kan jag inte ge tusan att gå runt och le som ett fån. Jag tror aldrig vi har haft det så bra som vi har haft det den senaste veckan.

En sida hos honom har kommit fram som jag inte sett förut.
En sida som jag gillar otroligt mycket.
Han visar mej uppskattning på för mej ett främmande vis. Visst har han sagt förut att han gillar mej och vill vara med mej. Men inte på det viset och med den kontinuiteten som han gör nu. Jag får mail om att han längtar tills jag kommer ner. Vi pratar om fina saker på msn och om hur framtiden för oss inte är omöjlig.

Han talar om att jag har större makt över situationen än vad jag själv förstår. I och för sig tycker jag att det är ganska skrämmande med den makten men jag kan inte låta bli att leka lite med tanken på hur jag ska utnyttja min nyförvärvade makt på bästa sätt... Hmm, tänk om han skulle flytta hem. Nej, nu är jag ute och drömmer för mycket. Jag hoppas han kommer hem inom 3 år och jag hoppas vi lyckas hålla dessa 3 år. För om det ser så ut så vet jag vem jag spendera resten av mitt liv med...

Jag, överdriven? Icke då.. Jag har bara höga visioner och styrs emetionellt. Imorgon kan mitt intresse för honom helt ha svalnat, men det vill jag inte tro....

Han gav mej vita rosor och log. Log på ett sätt som bara han kan göra

Jag är lycklig just nu. Mår fint just nu. Klockan är två och jag borde sova för länge sen men jag kan inte. Jag är fylld med hopp. Tänk om det här skulle funka mellan oss trots alla dessa hundra mil emellan?

Just nu känns det som att vi är gjorda för varandra oavsett distansen mellan oss. Kärlek kan väl övervinna allt säger man? Idag är jag säker på att det uttrycket är sant. Imorgon när jag vaknar är det bara 4 veckor kvar tills jag får träffa honom. Det ska bli underbart. Hoppas den här känslan sitter i tills dess.

Vi har setts över Skype idag. Och det finns en romantisk sida hos honom som han inte varit så duktig på att visa tidigare. I alla fall inte nykter. Men idag har han vikt pappersrosor till mej. Det låter kanske som en liten grej, men det är sättet han gör det på som räknas och han fick mej alldeles glad och lycklig.

Jag kanske har oroat mej i onödan. Allt kanske kommer att fungera nu när han börjar få ordning på allt därnere. Just nu vill jag leva på tron att det är så i alla fall.

Jag ser såååååå mycket fram emot att få träffa honom igen. Att få hålla honom, att få kyssas med honom, att få kramas med honom och att få skeda med honom...

4 Veckor går snabbt. Snart står jag framför honom igen och kan inte sluta le....

(Jag tror det kallas kärlek och kärlek ska sättas på prov, det är så den växer sig starkare)

Jag är schizzo.. eller kluven kanske =p

Idag är jag på sjukt bra humör. Allt känns underbart lätt och fantastiskt. Ni förstår, jag vet inte alls vart jag har mej själv. Mitt humör sviktar ju värre än en trampolin.

Jag är inte arg på honom. Jag är nöjd med honom nu. Så pass nöjd att jag bokade mej en resa. Om en månad får jag träffa honom i en hel vecka *längtar*.

Står ni ut med att jag hela tiden ändrar min uppfattning om honom? För såhär kommer jag nog att vara =p...

Galla... Galla... Galla...

Han har hört av sig. Några kommentarer på min FB-status. Man kan ju låtsas som ingenting eller så kan man ju vara dum och inte förstå. Jag vet inte vilken av vägarna som var hans. Det gjorde mej i alla fall ganska sur så jag drog iväg ett förklarande mail om varför jag var kort i ton.

Jag förklarade att jag hellre blir avklippt nu än sitter och väntar på något som inte dyker upp. Jag förstår att han har mycket att göra. Men om jag nu betyder något för honom så tänker jag bannemej kräva att han har fem minuter över till mej dagligen. Därmed basta! En så enkel fråga som hur jag mår har inte uttalats sen han for sin väg.

Är han värd min uppmärksamhet? Nej!
Kommer han att få den? Ja!

Ibland hoppas jag bara att allt går åt helvete för honom därnere så att han återvänder. Andra gånger hoppas jag att allt går utomordentligt för honom därnere så att jag aldrig mer behöver träffa honom. Splittrad, bitter och förtvivlad själ!

Men jag var på dejt igår..... Mjaaaääe.. Kändes mer som en kollega än en dejt.